Ledare

’Aktuella spänningar i världen borde leda kristna av olika bekännelser till att gemensamt proklamera Evangeliets värden’ sade Johannes Paulus II då han tog emot 25 medlemmar i en delegation från lutherska evangeliska kyrkan  i USA. ’I en världssituation som är fylld av fara och osäkerhet är alla kristna kallade att gemensamt proklamera Guds rikes värderingar. De senaste dagarnas händelser gör denna plikt än mer brådskande.’ Påven förklarade att frågan om full gemenskap mellan alla kristna är en plikt som härstammar från  Herren själv.

Världen har igen drabbats av motsättningar som lett till krigiska handlingar och därmed förlorade liv, kränkningar av mänskligt liv och förakt för andra. Tyvärr är historieböckerna fylld av sådana skildringar. Många av krigen har orsakats av religiösa motsättningar, makthunger och rädsla för de andra. Kränkningar och förakt , som är en del i ett krig, tillsammans med rädsla och fruktan leder till begär att hämnas och innehåller i begreppet förlåtelse blir aldrig aktuellt, än mindre handling i förlåtelse och upprättande. Ordet ”enhet” och dess betydelse verkar vara långt borta.

Johannes Paulus II talar oftare och oftare om enhet: om kristnas enhet, om mänsklighetens enhet, om enhet mellan stater. Ofta finns ett litet adjektiv infogat i satserna: ”synlig”. Orden får då ett mycket större innehåll och blir inte längre ett abstrakt önskemål eller en tanke. Han säger också att det är bråttom att skapa fram denna synliga enhet, för att världen skall tro. När vi kristna går före i detta arbete blir vi trovärdiga. Om de kristnas synliga enhet, mänsklighetens synliga enhet och en synlig enhet mellan stater är en uppmaning av Herren själv bör flera av våra frågeställningar bli ganska lågprioriterade. Jag menar att vi inte ens har tid med dem. Det krig som nu utspelar sig i kristendomens vagga måste bli ett tillfälle för oss att ta arbetet med den synliga enheten på allvar. Mycket arbete sker för att ge människor hjälp, men hjälper det oss att erkänna varandra fullt ut? Tiden är knapp men arbetarna är ju ganska många!

Samtal om det väsentligaste i vår tro har tagit form i svenska medier. Herren Jesus Kristus har blivit ett naturligt samtalsämne på Coop och ICA. I det samtalet finns både kyrkfarbroderns stadiga trosvisshet och 30-åringens tankar om reinkarnation. Ungdomarna söker kristna svar på sina livsfrågor. Att i det samtalet finna en enhet är inte enkelt men en utmaning att först ge dem det viktiga: Jesus Kristus. Plötsligt har det blivit tillåtet att ifrågasätta upplysningstidens ideal och därmed har också tro och vetande-diskussionen kommit tillbaka. Hedenius’ tid kanske är slut. Då måste vi vara med i byggandet av en ny (eller återställandet av en) enhet mellan tro och vetande. När den stora kyrkan och det mindre samfundet stavar på samma ord ur samma bok och finner enhetens ord blir Herren prisad.

Enheten är en plikt, säger Johannes Paulus II. Vad får det för konsekvenser i våra liv? Enhet på alla plan i livet och i världen förefaller som en utopi. Just därför måste den meningen bli en viktig mening att meditera över i fastans senare del. Brister i enhet kan vara en orsak till påskbikten.

Jag önskar er en meditationens fasta och så småningom ett välsignat firande av vår Herres Jesu Kristi uppståndelse och ett välkommen till årets vårmöte i Knivsta.

Per Englund, ordförande

Biskop Jonas Jonson, Strängnäs. 2003-01-17 Stockholms katolska stift 50 år. 
Ekumenisk vesper i Stockholms katolska domkyrka:

Fred åt världen, enhet åt kyrkan och en levande tro åt er alla!

Det är inte stort mer än en mansålder sedan Stockholms katolska stift bildades 1953. Lagen om religionsfrihet hade äntligen kommit. Ingemar Hedenius och Herbert Tingsten hade vind i opinionsseglen och bestämde den teologiska debatten. Folkhemmet höll på att byggas. Sekulariseringen bredde ut sig. Spänningen mellan en mer sakramentalt eller politiskt bestämd folkkyrka laddades upp. Landet var fortfarande nästan alldeles svenskt så när som på en del katoliker.

I Vatikanen satt Pius XII som en kommendant i sin fästning mot den anstormande världen. Kyrkans murar bemannades dag och natt av hängivna stridsmän, men moderniteten hade börjat slå bräckor i muren. I Moskva hade de ortodoxa kyrkorna inom Sovjetblocket instruerats att hålla sig borta från det nybildade Kyrkornas Världsråd. De flesta evangelikala samfund liksom pingstkyrkorna stannande också utanför. Det var en frusen värld med kallt krig och stängda gränser.

Jag fyllde 14 och biskop Anders fyllde 4. Ingen kunde då ana att vi nu skulle fira gudstjänst tillsammans och i teologi, liturgi och diakoni stå varandra närmare än kyrkorna gjort sedan reformationen. Ingen hade tänkt tanken att den lutherska och katolska kyrkan skulle kunna göra en gemensam tolkning av rättfärdiggörelsen, som ju varit reformationens skarpaste skiljelinje. Vår generation har fått vara med om en ekumenisk nyorientering utan motstycke. Vi har återvänt till trons gemensamma källor i bibeln och fornkyrkan. Vi har bejakat enheten i mångfalden på ett sätt som öppnar vägen mot kyrkans synliga enhet. När vi börjar böneveckan för kristen enhet, gör vi det med tacksamhet och förundran över allt vi fått vara med om och vill gå vidare på enhetens väg.

Ljuset, som lyst upp de troendes hjärtan, är evangeliet om Guds härlighet, som strålar från Kristi ansikte. Som kristna får vi gång på gång påminna varandra om vad som är vår tros ursprung, vårt hjärtas tröst och vårt yttersta hopp: Jesus Kristus, så som han uppenbarats i den Heliga Skrift och så som han möter oss i kyrkans heliga sakrament, i avlösningens ord och i kärlekens gärningar. Den ekumeniska rörelsen började särskilt på katolskt håll som bibelforskning, liturgisk förnyelse och gemensam bön. Ekumeniken blev vår gemensamma pilgrimsfärd till kyrkofäder och ekumeniska koncilier, till gudstjänstens djup, traditionens rikedom och eftertankens klarhet. Utmaningen blev att finna den gemensamma övertygelsen bakom olika språk och organisationer. Uppdraget blev att utöva ömsesidig tillsyn (episkopé) på den smala apostoliska vägen och att dela varandras smärta och glädje. Den ekumeniska rörelsen är inte något extra, som man kan ha eller vara utan. Den är oumbärlig för alla som vägledning, tröst och uppmuntran. Det är i dialogh med andra som vi finner oss själva, det är i den gemensamma gudstjänsten som kyrkan blir till. Ett trossamfund som lever i självtillräcklighet, lever farligt. Det gäller framför allt de stora som den världsvida katolska kyrkan, de ortodoxa kyrkorna eller Svenska kyrkan, men det gäller också små trosgemenskaper.

”Denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig”, säger aposteln Paulus. Han hade sällan problem med sitt självförtroende och sin trosvisshet, men var väl medveten om sin otillräcklighet. Tanken att han på något sätt skulle förfoga över evangelium eller att hans egen ställning i något avseende skulle garantera dess sanning, var honom fullständigt främmande. Han var ansatt, rådvill, förföljd och slagen till gränsen för sin förmåga. Hans kropp, intellekt, spiritualitet och känsla var dömda att dö. Hans församling var överhopad av problem. Lerkärlet skulle brista. Men Guds överväldigande, eviga härlighet skulle lysa.

Evangelium, som Gud anförtrott åt oss, är sannerligen förvarat i lerkärl. Evangelium förvaltas av heliga och lärda, av betrodda män och kvinnor, men för det mesta av skrävlare och syndare. Evangelium hotas när riternas ställer egna anspråk, om yttre former blir villkor och när det blandas ihop med moralens krav. Som Kristus själv kommer evangelium till oss i synlig gestalt, som språk, som tjänst, som tecken. Som Kristus själv kommer det i ödmjukhetens dräkt. Det avvisas i en värld som föraktar svaghet. Evangelium rymmer hela Guds härlighet, men paradoxalt nog erfar vi den i vår tomhet. När allting sköljer över oss och vi klamrar oss fast vid nåden som vid en räddningsflotte, då vet vi vad evangelium är.

Inte bara vi utan kyrkan som helhet är ett bräckligt lerkärl, spräckt, lappat och lagat. I sitt elände och sin splittring kan kyrkan inte komma undan sin tvetydighet. Den förblir motsägelsefull och sorglig. Den kan inte undgå sin del i Kristi lidande. På ett ögonblick kan den, som vi sett, falla från trovärdighet till ringaktning. Men paradoxalt nog är det i kyrkans sårbarhet som evangelium lyser igenom. Splittrad men inte delad, sekulariserad men inte avkristnad, fallen men inte omoralisk, självupptagen men inte kärlekslös, förstelnad men ändå på väg, lever kyrkan i den här världen. Det har inget annat att räcka människor än Guds villkorslösa barmhärtighet. Den äger en märklig trosvisshet att Gud dag för dag förnyar kyrkan och en gång skall uppväcka den till ett nytt liv bortom söndring och likgiltighet, kompromisser och självöverskattning.

Man kan tycka att kyrkan är dömd att gå under i sin brist på självinsikt och bättring. Det är den kanske inte, men problemet är inte olikheterna i teologi och kyrkosyn utan vår ovilja att villkorslöst älska den andre. Vi upprätthåller medvetet kyrkans splittring och finner ständigt nya argument för den. Tack och lov går vi vänskapens väg, men vi håller på att slå oss till ro med en slags försonad mångfald, som inte förpliktar till synlig enhet. Vi accepterar varandra, men vill ta in varandras olikheter. Vi möts, men låter egenintressen hindra den enhet som Kristus vill. Kyrkorna skymmer evangeliets härlighet i världen.

50 år har gått sedan Stockholms katolska stift bildades. Den svenska kristenheten blev rikare och fick en insiktsfull och ivrig medvandrare på enhetens väg. För detta tackar vi tillsammans Gud och ber att vi, trots vår bräcklighet, inte ska ge upp kallelsen till enhet även om våra visioner åldras. Guds folk ska, enat och helat, samlas inför tronen och lammet. Vi är inte där. Vi lever med våra och världens motsägelser. Vi bär Jesu sår på kyrkans dödliga kropp. Hans lidande är vårt, men också hans härlighet.

Vi har kommit till en djup insikt om vår oupplösliga samhörighet i Kristus, till en närhet där vi bär varandra, gråter med varandra och gläder oss tillsammans. Detta är mycket stort. Det har förändrat vårt sätt att vara kyrka och är en förutsättning för de överraskningar som väntar. Att bejaka lerkärlets skörhet, vår egen dödlighet och kyrkans ofullkomlighet, är att släppa fram evangeliet i all dess kraft. Så vill vi göra Guds härlighet i Kristus synlig.

Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden. Nu och alltid och i evighet. Amen.

Karin Evers,

Ekumenisk krönika

Under de tre första månaderna på det birgittinska jubileumsåret 2003 har den ekumeniska dialogen varit livligare än på länge i Sverige. Den fick en rent kyrkohistorisk spelöppning genom det ”Jesus-manifest”, som publicerades i Svenska Dagbladet på dess mest uppmärksammade debattsida, ”Brännpunkt”, den 28 januari. Manifestet var författat av biskop Anders Arborelius, o.c.d., tillsammans med pingströrelsens ledare i Stockholm, Sten-Gunnar Hedin, och orsaken härtill var ärkebiskop K.G. Hammars ifrågasättande formuleringar rörande jungfrufödseln och Kristi gudom i en TT-intervju vid jultiden. Ärkebiskopens ”försvar”, som snart inkom, har följts av en lång rad inlägg av framträdande teologer och lekmän ur olika samfund, som velat precisera sin Bibelsyn och sin tolkning av Jesusgestalten. Debattredaktören på tidningen har fått se brevhögarna med insända synpunkter i frågan växa på sitt skrivbord och tvingats lägga viktiga politiska frågor åt sidan. Det meningsfulla med en världsomfattande fredsrörelse inför det hotande kriget i Irak kom slutligen att varvas med inläggen om en sann Jesustro. En dag formulerade debattredaktören sin stigande förvåning sålunda :”Släpper man in Gud i spalterna, brakar helvetet loss.”, och han fortsatte längre fram i sin artikel: ”Men att Sverige är genomsekulariserat och att kristendom och livsfrågor spelat ut sin roll är knappast sant. Dessa till synes eviga frågor fortsätter att beröra människor.” Vilket även den ekumeniska dialogen tycks göra. När biskop Arborelius och Sten-Gunnar Hedin fick avsluta debatten kring ”Jesus-manifestet” i Svenska Dagbladet den 24 mars, kunde man i deras inlägg läsa bl.a. dessa tänkvärda ord: ”Den enhet som idag är i vardande mellan kristna som tidigare stått långt ifrån varandra, och som världen väntar på, är inte långt borta. Den uppstår när vi hos varandra känner igen vår egen erfarenhet av Kristus.”

Lördagen den 18 januari, den dag då den internationella böneveckan för kristen enhet inleddes, samlades ett trettiotal av FKE:s medlemmar till ett möte i S:ta Birgittas folkhögskola i Stockholm. Samvaron inleddes med mässa i folkhögskolans vackra kappell, firad av p. Henrik Roelvink, o.f.m. Sedan vi stärkt oss med kaffe och smörgåsar vidtog programmet med ett föredrag över ämnet ”Borgåöverenskommelsens möjligheter i ett större ekumeniskt perspektiv”. Föredragshållaren, teol. dr. Johan Dalman, är chef  för Verbums bokförlag, och hans engagemang för Borgåöverenskommelsen som han studerat från dess rötter i den anglikanska kyrkan fram till dess frukter i Norden, var smittande och fängslade oss alla. Han underströk att den vilar på en mycket bred teologisk grund och är resultatet av en dialog med mycket långa traditioner. Till dess förtjänster räknade han att denna överenskommelse inte syftar till att spela ut olika grupper mot varandra, utan tar hänsyn till trons innersta väsen, som inte får hämmas av bekännelsen. Den har också fungerat på alla nivåer. Ur katolsk synpunkt är den tydliga betoningen av episkopé-funktionen den största vinningen.

Under den ekumeniska böneveckan firades många vackra gudstjänster, som förbereddes av de lokala, ekumeniska råden i Stockholmsregionen – och säkert även i andra delar av landet. På söndagskvällen den 19 januari samlades traditionsenligt kristna ur olika samfund till en gemensam högtid i Danderyds kyrka, som är en av de äldsta i Stockholmsområdet, väl bevarad ända från katolsk, tidig medeltid. Här var biskop Anders Arborelius inbjuden som talare och höll en inspirerad predikan med utgångspunkt från veckans tema, ”Vi bär skatten i bräckliga lerkärl.” Skatten, ja, det är Guds nåd som vi får genom dopet och skall förvalta väl under vårt liv. Denna dopgåva delar vi med alla kristna utan åtskillnad, och det gör den dubbelt dyrbar. I slutet av gudstjänsten steg några av Birgittasystrarna från Djursholm fram och tände våra ljus under orden: ”Alla är vi ett i Kristus.” Med de tända ljusen i våra händer vandrade vi efter processionen ut i vintermörkret och ner till det följande samkvämet i Danderyds församlingsgård. Som liturg och värd fungerade prästen Anders Högquist, och arrangör var Danderyd-Täby  Ekumeniska Råd.

Följande måndag, den 20 januari, ägde den ekumeniska vespern rum i S:ta Eugenia katolska kyrka. Även denna gudstjänst har blivit en kär tradition under böneveckan för kristen enhet, och uppslutningen var god som vanligt. Sedan några år tillbaka inbjuder församlingen ett kristet samfund åt gången till samvaro och dialog. Detta år hade turen kommit till den Rysk-ortodoxa församlingen i Stockholm, vars medlemmar trängdes tillsammans med oss i kyrkbänkarna. Efter vänliga hälsningsord av kyrkoherde Stefan Dartman, S.J., fick vi lyssna till den ortodoxa vespern, skönt sjungen av den ryska församlingens kör. I församlingssalen samlades därefter alla till kaffe som följdes av ett samtal mellan kyrkoherden i Kristi Förklarings ortodoxa kyrka, fader Mathias Norström, och pater Klaus Dietz, S.J., kring ämnet ”Möjligheter och svårigheter i den katolsk-ortodoxa dialogen”. Fader Mathias inledde med att berätta om sin personliga väg till ortodox tro och till prästämbetet i denna kyrka, en väg som gick via yrkesverksamhet som arkitekt och arbete med ryska emigranter under tiden som subdiakon i Paris. Beträffande de teologiska skillnader som består mellan katolsk och ortodox tro betonade han synen på påven, t.ex. dogmen om påvens ofelbarhet, och vissa Mariadogmer. Det är dock viktigt att minnas att vi har mer gemensamt än det som skiljer oss åt. Att vi tecknar korstecknet olika är t.ex. ingen väsentlig skillnad. Diskussionen pågår dessutom sedan länge om gemensamt jul- och påskfirande, d.v.s. på samma kalenderdagar. Den ekumeniska dialogen medför uppenbara utmaningar för den ortodoxa kyrkan, men den förs enklare här i Sverige, menade fader Mathias, än i Ryssland, där man på ortodoxt håll snarast är på sin vakt gentemot den invasion av kyrkor och sekter som etablerat sig i landet efter Sovjetregimens fall och bedriver något som upplevs som en felaktig proselytism.

Året 2003 är ett jubileumsår inte bara i birgittinsk bemärkelse (700 år sedan den heliga Birgittas födelse), utan även i katolsk, då Stockholms katolska stift detta år firar 50-årsminnet av sitt upprättande. En rad evenemang, symposier och pilgrimsfärder ingår i firandet på stiftsnivå, därav flera av ekumenisk karaktär. Inom ramen för stiftsjubileet firades på fredagskvällen den 17 januari en ekumenisk vesper i den katolska Domkyrkan S:t Erik, i vilken representanter för många olika kyrkor medverkade. Huvudcelebrant var biskop Anders Arborelius och predikant biskop Jonas Jonsson (Strängnäs stift). Biskop Jonssons tal rönte stor uppskattning och kan läsas på sid.      . Psaltarpsalmer och Magnificat sjöngs växelvis med Domkyrkokören, och som solist framträdde kantor Julia Nokonova från Rysk-ortodoxa församlingen med vacker sång. Vid det följande samkvämet i Domkyrkosalen överlämnades ett stiligt kärl som 50-årsgåva till det katolska stiftets ledare, biskop Arborelius, av biskop Jonsson, som åter betygade den vänskap som grundats sedan Vatikankonciliet och alltjämt består mellan stiften.

En knapp månad senare, den 15 mars, inbjöd det katolska stiftet till ett ekumeniskt symposium i KEN:s regi i den katolska Domkyrkans stora sal. Välkomsthälsningen från biskop Arborelius uteblev, eftersom biskopen fått förhinder och ej kunde deltaga, och istället kunde vi glädja oss åt inbjudne moderatorn Gert Gelotte, katolsk journalist och debattör på Göteborgs-Posten, som inledde med att be oss om kluriga frågor till föredragshållarna. Den förste av dessa var pater Henrik Roelvink, som gjorde en ”katolsk inledning” till det kommande samtalet, i vilken han sammanfattade utvecklingen i den ekumeniska dialogen, sedd ur katolsk synpunkt. Här står självfallet Vaticanum II i centrum, vilket drog upp riktlinjerna för det framtida arbetet med kristen enhet. Den enhet som åsyftades var ”en enhet i försonad mångfald”, och det är en inriktning som gäller än idag. Enheten har tre aspekter: enhet i tro, enhet i kyrkostruktur och enhet i sakramentalt liv .På ingen av dessa punkter har bestående resultat uppnåtts. En ekumenisk vändpunkt utgör dock det gemensamma undertecknandet av rättfärdiggörelsedokumentet, vilket tyder på en enhetlig syn på kyrkans frälsningslära. P. Henrik Roelvink underströk vikten av att arbeta vidare med de ecclesiologiska frågorna, diskussionen om kyrkobegreppet och ämbetet, och hänvisade till det samtal om biskopsämbetet som förts och lett till ökad samsyn. De bilaterala samtalen, som katolska Kyrkan för med olika samfund har också visat sig betydelsefulla: senast med Missionsförbundet och just nu pågående tillsammans med Pingstkyrkan (jfr ”Jesus-manifestet”!)P. Henrik Roelvink framhöll även de kyrkliga rörelsernas enande betydelse: den karismatiska likaväl som den kristna fredsrörelsen, tydlig inför kriget i Irak, samlingen av bekännelsetrogna kring biskop Gärtner likaväl som Pilgrimsrörelsen kring pastor Peter Halldorf, vilka alla enas kring centrala evangeliska sanningar och verkar utifrån dessa. Här är det fråga om nya grupperingar, ej kyrkor, och skiljelinjerna går tvärs igenom församlingarna.

Den ”icke-katolska” inledningen till det fortsatta samtalet gjordes av Svenska Missionsförbundets ledare, Krister Andersson. Han inledde med att konstatera att påveämbetet förblir en ekumenisk stötesten, liksom synen på manligt-kvinnligt i ämbetsfrågan samt en del dogmer som är kopplade till påvefunktionen (ofelbarhetsdogmen i synnerhet). Haan bekände dock att han personligen alltsedan åren på 70- och 80-talen som missionär i Kongo fått en ökad respekt för katolska Kyrkan, och att denna känsla har bestått även i den ekumeniska dialogen här i Sverige. Han uttryckte glädje över ”Jesus-manifestet”, som han försäkrade att många missionsförbundare – vissa tidningsinlägg till trots – känt gemenskap med. Syftet att tolka Jesus rätt och lära känna vem Han är har fört den ekumeniska dialogen till en punkt, där vi kan utbrista: ”här är vi överens!” Även om en traditionell läsarfromhet som sätter Bibeln allena i centrum består inom Missionsförbundet, menade Krister Andersson att behovet av de gemensamma trosbekännelserna är uppenbart. Mot bakgrund av den fortsatta sekulariseringen av den kristna församlingen blir kampen för trons innehåll nödvändig och skapar ett nytt ekumeniskt klimat. Han betonade vidare att vi har ett gemensamt missionsuppdrag, att tilltron till kristendomen måste skapas av alla kyrkor och bäras ut i en värld utan Gudstro. I  Sveriges Kristna Råd delar kyrkorna uppdraget, och här utförs också teologernas arbete ”att hyvla trösklarna”. Längtan efter ett gemensamt nattvardsbord är en drivkraft som delas av alla kristna, slutade Krister Andersson, som även efterlyste ett gemensamt ”episkopé”, där alla kyrkoledare borde ingå.  Han överlämnade en vacker diskus som symbolisk 50-årsgåva till det katolska stiftet, vilken mottogs av pater Henrik i biskopens ställe. En lång och engagerad diskussion följde efter de båda inledande talen, vilken knappast löste problemen, men hyfsade dem till glädje för oss alla.

Jubileumsåret 2003 kommer även framgent att bjuda på ekumeniska evenemang av stor betydelse. Den 1 juni blir Vadstena mötesplatsen för gemensamt firande av den heliga Birgitta, och flera stora högtider väntar fram till början av oktober då det birgittinska jubileet avslutas tillsammans med hela den svenska kristenheten i Finsta. Med den heliga Birgitta som förebild och förebedjare fortsätter vi vår vandring mot målet,  som Kristus själv bad om inför sin offerdöd, de kristnas enhet.

                                                                                   Karin Evers

OPUSCULA OM ATT VARA KATOLSKT TROENDE I SVENSKA  KYRKAN

Kyrkbacken i Klinte, i Trettondedagstid A.D.2003.
Några erfarenheter från ett 82‑årigt liv, varav 40 år som präst i Sv. Kyrkan.
Dedicerade i första hand till bröderna i Olof den Heliges Brödraskap
och bröder in communitate..

Innehållet i rubriken torde ha varit en erfarenhet som många genom tiderna anat eller klart levat med. En teologisk reflektion över våra trosbekännelsers uttryck om tron på en allmännelig (katolsk) kyrka måste ha fört många till insikt om det rubriken utsäger. Själva formuleringen fick jag faktiskt vara med att skapa. Det skedde på ett symposium hos Birgittema på Piazza Farnese i Rom hösten 1974. Kerstin Helander och jag ledde en kurs, som initierats av broder Caesarius Cavallin och där huvudföreläsare var pater Wilhelm Köster SJ (R.I.P.). Där var deltagare från den Rom.kat.kyrkan och högkyrkliga från Sv. kyrkan. När vi från Sv. kyrkan gjorde anspråk på att egentligen vara katoliker, avvisades detta med emfas av pater Wilhelm. Beteckningen kunde inte användas på andra än sådana som tillhörde den kyrka som stod under Petri primat. Under samtalen kom vi fram till att varken den kanoniska lagen eller svensk‑kyrklig jurisdiktion kunde hindra vår tro att vara katolskt troende i Sv kyrkan. Så har uttrycket kommit att brukas av sådana som i princip och ofta också i alla delar omfattar den Rom. katolska tron., medan man fortfarande står kvar i Sv. kyrkan. Alla som omfattar en sådan bekännelse vet, att hållningen rymmer många problem av principiell art och svårigheter att praktiskt omsätta sin tro i handling.

För min del fick jag min ecklesiologi i grunden bestämd redan när jag var gymnasist. Det skedde genom Stig Lindholm, som var kyrkoadjunkt i Visby 1939 och vikarierade som kristendomslektor på Läroverket i Visby under mitt sista gymnasieår. Och därtill kom nästan samtidigt Bo Giertz bok Kristi kyrka. Efter hand blev ecklesiologin och dogmatiken mer och mer bestämd av rom. katolsk lära. Det är här min ambivalens i kyrkotillhörigheten också blev mer märkbar. Den bestod i frågan om den kyrka jag tillhörde var autentisk kristen, om den katolska tron kan anses ha överlevt reformationstidens turbulens och den senare statskyrklighetens uniformitet o. s.v. Frågan som blev alltmer påträngande gällde alltså en s.k. konversion till den Rom, katolska kyrkan. Akut blev det 1962 efter de första vigningarna av kvinnor till prästämbetet och då samtidigt många av mina vänner tog steget över. Bland dem var också Stig Lindholm och hans hustru Karin.

Ett mycket konkret hinder var då för oss det faktum att vi hade fyra döttrar att försörja. Mina planer på att då bli gymnasielärare behövde inte fullföljas eftersom jag erbjöds att bli rektor för RKU: s ungdomssekreterarinstitut i Sigtuna och sedan efter åtta år där blev rektor för Skara stifts folkhögskola. I och med att jag nu fick min lön från Skolöverstyrelsen fanns inte längre de ekonomiska hindren.
Biskop Helge Brattgårds hade visserligen avkrävt mig ett löfte vid mitt tillträde att jag inte skulle konvertera så länge jag var rektor. Jag lovade att när det blev aktuellt skulle jag avsäga mig rektoratet. Men jag kunde ha varit kvar som lärare. Men då fanns tron eller uppfattningen att jag hade en meningsfull uppgift att fylla där jag befann mig. Det blev alltså först, när jag blev pensionär som Lilian och jag beslutade att bli upptagna i den Rom. katolska kyrkan, vilket skedde genom Wilfrid Stinissen i Norraby kloster.

Vad ambivalensen beträffar har jag alltså en 30‑årig daglig erfarenhet av den. När kolleger i Skara stift förundrade sig över snabbheten i vår konversion blev mitt svar: Har man i 30 år stått på tröskeln kan ju snabbhetsgraden i själva steget diskuteras.

När det nu gäller den situation som många av Er står i och som jag alltså har erfarenheter av skulle jag vilja säga: Som katolskt troende i Sv. kyrkan är det näst intill livsnödvändigt att, man försöker komma till rätta med denna ambivalens. Jag menar att det varken för en själv mentalt eller för den gärning man har att utföra är bra. att ofta eller ständigt tänka: jag borde egentligen konvertera.

En sådan fråga kan naturligtvis bottna i växande insikt om vad katoliciteten innebär i sina konsekvenser men ofta blir den också förstärkt av den situation som Sv. kyrkan befinner sig i. Vad det sistnämnda beträffar finns det anledning att påminna om att vantrivsel med eller, sakliga invändningar mot den kyrka man tillhör, aldrig får vara anledning till övergång till en annan kyrka, och detta just från rom. katolsk synpunkt.

När jag för min dåvarande biskop Karl‑Gunnar Grape berättade om våra planer på att bli katoliker sa han: Vi har ju alltid vetat var du stått och vad du trott, och det har ju fungerat bra. Kan du inte fortsätta på det sättet också som pensionär? Eller är det den sakramentala fullheten du vill nå?

Biskopens svar visade på sitt sätt på att jag haft positiva betingelser för att vara katolskt troende i Sv. kyrkan i min tjänst. Men han uttryckte ju, bättre än han kanske förstod, vad som måste vara den djupare motiveringen, nämligen att nå den sakramentala fullheten. Vilket alltså för mig innebar medlemskap i den Rom. kat. kyrkan.

I detta sammanhang kan jag  nämna vad som för mig var ganska tydligt,  nämligen att jag intog en selektiv hållning till det rom. katolska, och tillämpade någon form av loci‑teologi och valde det som jag fann "vettigt". Jag nämnde ofta påven och vad han sagt och var egentligen ganska papalistisk, detta utan att dra konsekvenserna av min tro på Petrusprimatet till den fulla sakramentala gemenskapen, såsom biskop Grape uttryckte det. Jesuitpater Seiler anklagade mig också en gång för att jag i hans ögon var alltför papalistisk

För att komma till rätta med den ambivalens jag talar om finns det skäl att påminna om vad Vatikankonciliets kyrkokonstitution Lumen Gentium säger. Nämligen att konversion är den enskildes samvetssak och att det inte är ekumenik. Ekumeniken gäller kyrkornas återförening. Detta kan ses som en konsekvens av vad konstitutionen säger om kyrkan." Kristi kyrka har sitt konkreta uttryck i (eller manifesterar sig, i (subsistit in) den Rom. katolska kyrkan Detta hindrar inte att det också utanför hennes gränser finns gåvor som är givna av den Helige Ande och som i sig visar på den katolska fullheten."

I konciliets ekumenikdekret står: "Inte desto mindre kan många av de element och gåvor som hör till den Katolska kyrkan, t.ex. Guds skrivna Ord, nådens liv, tro, hopp och kärlek etc. finnas utanför kyrkans synliga gränser"……."De har sitt värde i frälsningshistorien , då Kristi Ande inte har vägrat använda dem som frälsningsmedel ". (Katolsk dokumentation 21 Uppsala 1994).

Om man inte i sitt samvete, av just samvetsskäl, måste konvertera bör man inte stanna i en ambivalens i frågan om sin kyrkotillhörighet. Svaret på frågan varför man inte är rom. katolik eller varför man ännu inte är det måste få ett positivt svar. Positivt i den meningen att man ärligt och med gott samvete vill verka i den kyrka där man står. Ambivalensen kan bli så svår, att det finns anledning att be Gud om befrielse från den.

Att vara katolskt troende i Svenska kyrkan måste då innebära att man teologiskt begrundar allt det som bevarats trots I 500‑talets reformation. Man kan då komma att upptäcka mycket. Betydelsen av det man upptäcker kan skifta, För mig personligen har det aldrig varit bärande att försöka säkra Sv. kyrkans legitimitet med den apostoliska. biskopssuccessionen. Borgåöverenskommelsen för något år sedan tycks annars ge anledning till ett sådant synsätt. Att överenskommelsen kan innebära mycket av vikt för ekumeniken är en annan sak.

Biskopsvigningens ecklesiologiska och sakramentala karaktär framstår ju genom att det måste vara tre biskopar som viger och i sin närvaro markerar den kyrkliga koinonian också med Petrusämbetet. Och handpåläggningen är det sakramentala uttrycket för denna gemenskap. När Gustav Vasa utsåg Laurentius Petri till ärkebiskop fanns den legitimt utsedde i Rom och själva denna kungens åtgärd blev ett brott med den katolska kyrkans gemenskap och hennes ordningar. Att vid vigningen sedan eventuellt en i rätt ordning vigd biskop deltog kan inte ,göra Laurentius till rite vocatus i kanonisk mening. Att tillmäta Västeråsbiskopens handpåläggning en sådan vikt gränsar nästan till en magisk uppfattning av vigningsakten. Om denna "successio" måste anses vara en mycket skör tråd finns det dess bättre andra faktorer som är viktiga som notae på den efterreformatoriska Sv. kyrkans apostolicitet. Biskopsämbetet och prästämbetet bevarades huvudsakligen till sin innebörd, även om betoningen kom att läggas på predikandet och inte på mässfirandet. 1500‑talets vigningsritual följer i huvudsak den kanoniska ordningen, och det är först i senare tider som vigningsritualerna kan inge tveksamhet.

Läromässigt finns Uppsala mötes beslut som grund också för framtiden och i det beslutet finns egentligen ingenting som för en katolskt troende i Sv .kyrkan behöver ifrågasättas. (Karl­ Erik Johansson visar i sin lic.uppsats hur normerande detta beslut är för Sv kyrkans bekännelse.)

Den för några år sedan undertecknade gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen visar att en för den reformatoriska teologin väsentlig punkt kan tolkas katolskt. I detta sammanhang finns anledning att observera, att mycket av det som kan räknas som Sv.kyrkans reformatoriska arv fått sitt erkännande av AndraVatikankonciliet. T.ex. bruket av folkspråket i mässan, lekmännens del i kalken m. m.

Inte minst liturgiskt har mycket bevarats i Sv. Kyrkan i motsats till många andra s.k. lutherska kyrkor. Den kyrkliga kalendern, bortsett från de flesta helgondagarna och många Maria‑dagar, bevarades, och mässan har genom tiderna behållit sin struktur från fornkyrkan och det allmänkyrkliga arvet  Sedan har vi inte minst det faktum att under alla århundraden evangelium har förkunnats och sakramenten utskiftats (även om antalet reducerats och sakramentsteologin varit diskutabel), att människor bett och övat kärlekens omsorg om nästan. Att Andens verk varit en verklighet vill ingen förneka, även om det ibland tycks ha skett trots olika kyrkoledningars missgrepp ‑ kungars och politiskt valda demokratiska kyrkomötens.

När det då i det aktuella läget gäller för en katolskt troende att bedöma situationen kan det vara bra att se på skillnaden mellan heresi och schism. I ett föredrag i Skara stift omkring 1980 behandlade jag den här frågan och betonade skillnaden. Bland åhörarna fanns prof Harald Riesenfeldt och han påpekade att för urkyrkan var heresi och schism samma sak. Jag hade ingen kompetens att diskutera exegetiska frågor med exegetikprofessorn. Men jag påpekade att i den Rom. katolska kyrkans ecklesiologi och tro denna skillnad varit och är tydlig. Inte ens efter den stora schismen 1054 har kyrkoledningen någonsin ifrågasatt östkyrkans och dess patriarkats ortodoxi, men man har varit smärtsamt medveten om schismens förödande konsekvenser för Kristi kyrkas katolicitet.

Påven Johannes Paulus har tydligare än sina föregångare betonat nödvändigheten av att kyrkan åter kan andas med sina båda lungor. Och Vatikankonciliet benämner patriarkkyrkorna, och de östliga kyrkorna som systerkyrkor. Här markeras alltså en tydlig skillnad mellan schism och heresi. Begreppen ortodoxi respektive heresi är definitionsmässigt knutna till den kristna trons fundamentala sanningar och i fornkyrkan gällde de egentligen endast frågorna om triniteten och kristologin.

Vad Sv. kyrkan beträffar blir det då för en katolskt troende viktigt att få klarhet i frågan om Sv Kyrkan i sina grundläggande lärodokument är ortodox eller heretisk. Att schismen är ett faktum sedan 1500‑talet är bara att konstatera. Men frågan om ortodoxi blir kanske till sist en fråga om personliga teologiska värderingar.

För mig har det varit viktigt att inte låta lärouttalanden under olika tider betraktas som                  avgörande. Inte ens beslut med vittgående konsekvenser behöver alltid ses som heretiska. Om man betraktar kvinnoprästbeslutet och ‑vigningarna som heretiska borde man dra konsekvenseerna och lämna Sv. kyrkan. Att medvetet tillhöra en heretisk kyrka gör en själv delaktig i heresin. Hur mycket man än beklagar denna nyordning och känner sig förpliktad att motarbeta den blir det för en katolsk troende i Sv. kyrkan viktigt att komma till rätta med frågan om det rör sig om heresi. Att schismen förstärks är i sig beklagligt, och kan vara ett hinder för kyrkornas återförening, men den har å andra sidan funnits i snart 500 år.

De ovan redovisade personliga erfarenheterna har ju till en del blivit försök till analys av ecklesiologin och vad det därvid kan innebära att vara katolskt troende i Sv. Kyrkan. När jag nu går vidare till frågan om de praktiska konsekvenserna av denna troshållning är risken, att jag i ännu högre grad blir personlig.

För mig och mina meningsfränder i den då ännu ganska unga högkyrkligheten var Gunnar Rosendals bok Kyrklig förnyelse 1935 av avgörande betydelse. Jag läste om boken för något år sedan och fann den närmast profetisk. Jag rekommenderar den till begrundan. Mycket av det som där anbefalles. har på ett otroligt sätt kunnat förverkligas. Söndaglig högmässa och veckomässor tedde sig som rena utopierna.

När jag 1954 blev kyrkoherde i det pastorat som då hette Rone pastorat och omfattade Rone, Hemse, Alva och Eke, levde den gamla seden kvar, att högmässa med nattvard firades högst fyra gånger om året. När jag omedelbart införde en högmässa i månaden i varje församling var det högst chockerande. Detta i sig betraktades som katolskt, men kanske än mer väckte vissa riter och kyrkoskruden anstöt. Det blev insändare i Gotlandstidningarna om det fruktansvärda i att kyrkoherden i Alva gjorde korstecken, att han lyfte paténen och kalken vid konsekrationen, att han uppträdde i alba och stola på predikstolen. För folk i allmänhet var detta helt enkelt katolskt och därmed förkastligt. Ämbetsbröderna kallade det något försiktigare för katolicerande tendenser.

Belysanden för även biskopens inställning kan något noteras. Algot Anderberg hör annars till de biskopar av de många som jag tjänstgjort under som har min största aktning. När vi för oss självklart avslutade de på den tiden välbesökta ungdomsdagarna. med högmässa med nattvard varnade biskopen mig för att jag "föste ungdomarna till Herrens bord". När vid biskopsvisitation 1956 inventering skedde uppmanade mig biskopen nästan provokativt att redogöra för vad en sådan nymodighet som ett korporale skulle vara bra för. Efter en högmässa vid en ungdomssamling där biskopen celebrerat och dåvarande kyrkoherden i Havdhem Åke Johansson och jag ministrerat hände följande. Åkes cingulum hade knutits med en råbandsknop och jag stod lutad över hans midja för att lösa upp knuten. Bredvid stod biskop Algot begrundande och sa: "Hoppas nu bara, att bröderna inte har fastnat i liturgiska finesser". För de flesta av Er är detta rena antikvitetsnoteringar.

När det alltså gäller detta vitala att som katolsk troende verka för flitigt eukaristifirande är situationen i dag mycket gynnsammare än den var för 50 eller 40 år sedan.

Vad jag positivt gjorde för att förverkliga det högkyrkliga programmet har jag aldrig haft anledning att beklaga. Däremot kan det hända, att jag funnit anledning att besinna mig på det som kallas underlåtenhetssynder. Det kan då gälla att det ibland blev viktigare att realisera ett kyrkligt handlingsprogram än att ta hänsyn till de människor som jag i första hand bort visa pastoral omsorg.

I det sammanhanget kan man begrunda vad som ligger i den s k receptionsprocessen. Det i kyrkohistorien goda, exemplet på bristen i detta sammanhang är konciliet i Lyon 1254. Där kom kyrkoledningarna från Rom och Konstantinopel fram till en stor koncensus, som i princip upphävde schismen från 1054. Patriarkatens representanter gick t.o.m. så långt att man lovade infoga " filioque " i den nicaeno‑konstantinopoletanska bekännelsen. Men av beslutet blev intet förverkligat, därför att biskopar och präster helt enkelt vägrade att godkänna, besluten. Det hela föll alltså på att receptionen inte fungerade.

I alla beslut om förändringar, och det gäller även s.k. profana sammanhang måste alltid i beslutet inrymmas överväganden om hur det kommer att mottas. I vårt nu aktuella sammanhang kan jag alltså ibland fråga mig om jag borde ha gjort mer för att pastoralt ha förankrat förändringar.

Jag kan tänka mig att genom de goda beslut som stiftsledningen fattat angående flitigt högmässofirande, tydligen helt i linje med Sv Kyrkans nya kyrkoordnings anvisningar, prästerna har en uppgift just vad gäller receptionen. Det är i sig en pastoral uppgift, eftersom kyrkan som sådan och hennes framträdande alltid syftar till människors frälsning. Med denna betoning av receptionsprocessen som en pastoral uppgift menar jag självklart inte, att man skall invänta ett majoritetsbeslut i församlingen för att livsviktiga förändringar vidtas. Skulle det ha gällt på 1950‑talet skulle det normala fortfarande ha varit fyra högmässor med nattvard per år.

Med ett visst perspektiv kan jag konstatera, att det inte behövs så många år för att en nyordning skall betraktas som den traditionella. Det kommer inte att förvåna mig., om t.ex. Oves efterträdare som domprost skulle vilja minska antalet högmässor och införa. annan liturgisk ordning. Och då kommer förmodligen de som nu varit oppositionella att hävda, att vi inte vill ha någon annan ordning eftersom vi alltid gjort så här,

Rosendal har i sin bok mycket tänkvärt att säga om själavården och den pastorala insatsen i stort. Är det något jag känner som underlåtenhetssynder så ligger det på just pastoralvårdens sida. Att jag talade om bikten och försökte besöka människor i deras hem och när någon var sjuk förändrar inte mina ibland anklagande minnen.

Jag minns att jag hade ett besökschema med ett visst antal hembesök per vecka. Men jag minns då också, att jag sällan lyckades fullfölja de goda intentionerna. Ett sådant besöksschema är hur som helst bra att göra upp. Skulle man lyckas följa det, måste man höja ribban. När man som oftast sker misslyckas får man veta, att man själv och ens misslyckanden. ligger under Guds barmhärtighet och nåd. Kanske förs man så också till den insikten, att det bara är tomma kärl som Gud kan fylla, som Wilfrid Stinissen uttrycker det. Mina personliga erfarenheter gör att jag kanske mer än något annat önskar att präster som är katolskt troende i Sv. Kyrkan ville beakta just den personliga pastoralvården. Vad jag positivt får minnas är, att jag vid de andaktsstunder jag varje vecka höll på dåvarande Kronikerhemmet i Hemse efter andakten besökte alla. sjuka och gamla. Oförtjänt i mina ögon, har man senare uttryckt sin tacksamhet för detta i sig självklara beteende, Under det år min kära hustru, strokedrabbad, har vistats på sjukhus och vårdinrättningar, har jag tyvärr iakttagit hur gästande präst eller pastor betraktat sin pastorala insats förverkligad i och med att man sagt Amen och druckit kaffe med det fåtal, som kunnat delta. Min negativa iakttagelse har tyvärr delats av många och man har förundrat sig över att pastorn inte kommit och hälsat på i rummen.

När det gäller dessa sammanhang med sjukbesök och hembesök och allmänt med personkontakt. är jag väl medveten om att vår Herre har gett oss olika s.k. läggning. Det finns bröder som har en självklar öppenhet och stor lätthet att få kontakt. Och andra har en mer reserverad hållning, som kanske ibland blir en ursäkt för brister i denna del av pastoralvården. När jag ibland måste övervinna en viss reservation i varje fall när det gällde att föra samtalet in på mer centrala frågor har jag fått hjälp av följande insikt. Kanske är det som sägs inte det viktiga och min oförmåga att artikulera det som jag anser viktigt. Kanske får man i insikt om vad ämbetet rymmer betrakta själva besöket som en sakramental närvaro. Det gäller f ö alla, kristnas medmänskliga kontakter. Varje äkta möte mellan ett Jag och ett Du är en koinonia, som är en avspegling av den heliga Treenighetens eviga inre kärleksrelation. Men just vad beträffar pastoralvården känner jag som gammal präst underlåtenhetssynderna som störst.

I det högkyrkliga programmet ingår ju självklart betonandet av bikten. Jag tror att öppenheten i dag är större än den var för 40 år sedan. Men kvar står att man inte kan driva bikten som ett program, som ingår i den prästs uppgift som är katolskt troende.. Början måste alltid ske i det personliga mötet, där man som präst är lyssnande och utan krav på hur det egentligen borde vara med denna människa, om hon vill leva ett kristet liv. Kirkegaards ord är alltid giltiga:

Om du vill föra en människa till ett visst mål, måste du ta henne där hon är. I detta sammanhang bör kanske också påminnas om den insikt som finns i både kyrklig själavård som sekulär psykoterapi. Man kan inte hjälpa en annan människa till mognad, om man inte själv har en själasörjare. Den sakramentala avlösningen i bikten kan man ge i kraft av sitt ämbete. Men själavård i betydelsen handledning av andra till andlig mognad kan man utföra endast om man själv har en själasörjare.

Till något av det svåraste i pastoralvården är en rätt handledning i människors etiska frågor och moraliska ställningstaganden. För den som vill vara katolskt troende i Sv, Kyrkan är det självklart att man, så långt det är möjligt, bestäms av katolska principer. Problemet är därvid bl.a. att själva den sociala och kulturella kontexten som människor lever i, är så helt annorlunda än den där kyrkans bud och därmed också det moraliska medvetandet är dominerande.

Förre Vatikanambassadören Lars Bergquist har i sin bok Den heliga pyramiden belyst dessa sammanhang. Han gör det i samband med resonemang om problem som finns inom EU. Å ena sidan finns den sydeuropeiska ‑ katolska synen på lag och rätt. Den bestäms av den kanoniska rätten, som i sin tur för arvet vidare från den romerska rätten. Det som kan vara utmärkande för den är att man i lagstiftningen tecknar idealet, som medborgaren skall sträva mot, Bergquist tar bilden av ribban i en höjdhoppsställning. Ribban läggs här så hög att man egentligen inte förväntas att kunna hoppa så högt. I den katolska miljön är det inget problem, eftersom man också är medveten om att det finns förlåtelse för den som misslyckas.

I den nordeuropeiska protestantiska miljön bevaras i stället arvet från den gamla germanska rätten, som i princip var en sedvanerätt. I praktiken kommer där det som är rätt att avgöras av vad man kan anse vara rimligt, och lagen formas efter vad de flesta uppfattar som rätt, Med den bild han använder menar han, att inom de av protestantismen präglade kulturerna ribban sänks för att så många som möjligt skall klara hoppet. Men sekulariseringen är en internationell företeelse och därför skiftar förmodligen människors moraliska medvetenhet och handlande inte från land till land i någon nämnvärd grad.

Kanske fångar ändå Bergquist in något av de svårigheter som en katolskt troende har att brottas med i dessa delar av pastoralvården.

Här är inte platsen för en moralteologisk utläggning. Men till vårt sammanhang hör ändå, att i den situation människor befinner sig inte sänka ribban för deras moraliska ställningstagande och handlande. Själavården kan aldrig ha till uppgift att söva samvetet utan till att väcka det. Men också här och kanske just här gäller det att följa Kirkegaards ovan anförda råd, att möta människor där de befinner sig. Men då också vara medveten om vart det är man i kärlek och inlevelse i deras situation vill föra dem.

Allt för ofta har människor mött kyrkan som i första hand lagens väktare och moralens upprätthållare. Inte minst i vår tid är det viktigt att människor i kyrkan får möta den gudomliga kärleken, som emellertid aldrig är överslätande, För prästen, diakonen och medmänniskan gäller det att kunna på ett rätt sätt hävda, de etiska normerna utan att vara moralist. En rätt tillämpning av de paulinska orden om lagen som tuktomästare  (bättre översatt som pedagog) till Kristus sammanfattar också vad som är den pastorala uppgiften.

Från mina erfarenheter skulle mycket mer kunna vara att säga, inte minst beträffande de senast framhållna pastorala aspekterna. Men sammanfattande gäller att Gud blev människa för mänsklighetens skull. Kyrkan finns till för mänsklighetens skull, Prästen och en kristen har ingen viktigare uppgift än att vara till för människornas skull ‑ för att hjälpa dem till sant mänskligt liv, vilket är detsamma som helgelsens liv.

I min situation som katolik i Rom. katolsk mening, har vår Herre förskonat mig från ressentiment i förhållande till den kyrka jag tidigare tillhörde, Men han har inte befriat mig från att djupt känna den problematik Ni befinner Er i, att i djup empatisk mening dela Era svårigheter.

Den ur katolsk synpunkt viktigaste uppgiften blir till sist att öva förbönens tjänst för våra medmänniskor, för varandra. och för kyrkan i världen i dag­.

SOLI DEO GLORIA.

Med tillgivenhet Er Broder in communitate

Erland Olson

Ärkebiskop Heim RIP

f. Caesarius, Östanbäck

I pressläggningsögonblicket  kom från det romersk-katolska stiftet Basel i Schweiz budet att FKE:s kanske till åren äldste (f. 5/3 1911) och i varje fall i hierarkien  högste medlem, ärkebiskop Bruno Bernhard Heim, en gång apostolisk delegat för Skandinavien , avlidit den 17 mars. FKE:s nuvarande kontaktbiskop var den som inledde kontakterna med honom med några andra som tagit ställning för Bund für evangelisch-katholische Wiedervereinigung och signalerna om den korporativa återföreningen åren kring Andra Vatikankonciliet.  En frukt av detta var ärkebiskop Heims närvaro vid firandet av 800-årsminnet av Roma klosters grundande 1964. Våren 1966 fick Biörn Fjärstedt och jag besöka honom i diplomatvillan i Vedbaek, norr om Köpenhamn, och fick då med en check till en ny stencilapparat (FKE hör med FNL-rörelsen och annat 60-tal till stencilåldern) hans medlemsavgift till FKE.  Och orden från Johannes XXIII som nuntie i Paris till  de första Taizébröderna vid deras besök hos dåvarande ärkebiskopen Roncalli med Mgr Heim som sekreterare i frågeställningen: Stanna kvar (i det protestantiska sammanhanget) eller gå över (till romersk-katolska kyrkan):  ”Stanna och tag era bröder med er!” Han var nog mycket språkbegåvad och lärde sig bl. a att förstå svenska och väl andra skandinaviska språk och kunde nog också uttrycka sig litet på dem också.

 Hans särskilda intresse var annars - jämte matlagning, där han en gång lyftes fram av Time Magazine i förkläde i sitt kök - den kyrkliga heraldiken, där han utgett en såvitt jag förstår mycket auktoritativ handbok - och han ritade åtskilliga biskopsvapen som en ekumeniska handling också för
Svenska kyrkan.  Från Skandinavien kom han senare till Egypten. Sluttjänsten blev Storbritannien. Där tog han med stor värme och gästfrihet emot undertecknad 1980, när jag skickades dit från FKE (då FKE-G) för att be om råd och hjälp i läget som inträtt, när den ekumeniska modellens förverkligande inte längre såg ut att ligga inom räckhåll. Och från umgänget dessa dagar har jag många värdefulla notiser, t.ex.  att han viskat i den påvevordne Roncallis öra, att P. Bea borde bli kardinal! 

Det är en god och glad  representant för Johannes XXIII:s kyrka , en fredens apostel likt den nuntie som nu med Rysslands och Kubas ambassadörer vägrat att lämna Bagdad under supermaktens missiler, en trofast vän som aldrig glömde oss häruppe, som nu lämnat denna värld ,men nog vågar vi tro, att han fortsätter sin förbön för fred i världen och enhet mellan de kristna inför den himmelska Tronen.

Festskrift till biskop Biörn

INBJUDAN ATT TECKNA SIG PÅ EN
Tabula Gratulatoria
TILL BISKOP BIÖRN FJÄRSTEDT
I FESTSKRIFTEN ELVA PSALMER

När biskop Biörn Fjärstedt vid juli månads utgång i år går i pension är vi många som vill säga vårt tack till honom för hans många goda insatser i kyrkans tjänst. Ett sätt att göra det är att teckna sig på den hyllningsadress – tabula gratulatoria – som kommer att finnas med i inledningen till festskriften Elva psalmer, som kommer att överlämnas till biskop Biörn i samband med hans stavnedläggning söndagen 27 juli.

Denna festskrift är en annorlunda festskrift. Den består inte av långa lärda artiklar som vänner och kollegor har författat. Inte heller består den av ett urval av artiklar författade av biskopen själv. Det skulle vara så svårt att göra ett urval av måttligt omfång då biskop Biörn har skrivit mycket och bra. Istället blir denna festskrift en psalmbok (med noter) där biskop Biörn har författat elva psalmer som blivit tonsatta av domkyrkoorganisten i Visby, Claes Holmgren. Detta är innehållet i den vackert inbundna festskriften till biskop Biörn Fjärstedt.

  För att teckna sig på denna Tabula Gratulatoria, var vänlig insätt 120 kronor på postgiro 530231-0, Visby stift senast 27 april. Var vänlig ange vilket/vilka namn som skall tecknas i tabulan, samt till vilken adress ditt exemplar av Elva psalmer skall sändas. Ange ”Tabula Gratulatoria” på inbetalningskortet.

Visby, torsdag den 6 mars 2003 . Jakob Tronêt

Vårmötesprogram den 10 maj i Knivsta 

Nästa nummer kommer ut i juni  månad.