FÖRORD till Första upplagan, juli 1973

Att åtminstone väsentlig enhet i tron är en förutsättning för varaktig och hållbar sakramental gemenskap mellan kristna kyrkor, är något som både den lutherska bekännelsen och den romersk-katolska kyrkan förutsätter. Närhelst den ekumeniska utvecklingen aktualiserar tanken på konkreta former för en kanske till en början begränsad gemenskap i sakrament och ämbete mellan den romersk-katolska kyrkan och Svenska kyrkan eller de grupper i denna som är beredda därtill, måste man därför naturligtvis försöka visa att ett sådant gemensamt trons ”ja” är möjligt.

Dispyterna mellan våra båda konfessioner och den mer än fyrahundraåriga skilsmässan dem emellan är naturligtvis inget som klaras upp över en natt. Den långvariga söndringen har skapat en psykologiskt svåröverbryggbar klyfta. Brist på levande kontakter har byggt upp en massiv vall av fördomar.

Samtidigt har utvecklingen kring fr.a. Andra Vatikankonciliet radikalt förändrat utgångsläget för ett möte mellan Svenska kyrkan och den romersk-katolska kyrkan. Åtskilliga av de inslag i bilden av den romersk-katolska kyrkan, som svenska kyrkokristna vant sig vid att betrakta som ”typiska”, tillhör det förgångna eller är på väg att försvinna: privatmässor, överdriven helgonkult, en ceremoniellt överlastad liturgi på latin osv. Den katolska kyrkan genomgår en förnyelse, som är mera djupgående än någon för 15-20 år sedan kunnat förutse. Internationellt har nu en rad kommissioner av teologer från luthersk och romersk-katolsk sida kunnat nå betydelsefulla resultat. En långtgående samstämmighet i sak, bortom traditionella kontroverser och skiljaktiga konfessionella formuleringar, avtecknar sig.

Vårt syfte med det dokument, som här publiceras, har inte varit att överblicka hela problematiken och presentera slutgiltiga lösningar. Vår fråga är mycket mer begränsad: utgör Svenska kyrkans bekännelse och vår tillhörighet till denna kyrka ett oöverkomligt hinder för ett trons ”ja” gemensamt med den romersk-katolska kyrkan? Är det religiöst schizofrent och kyrkorättsligt ohållbart (med tanke på t.ex. prästlöftena) att, i Svenska kyrkan, bejaka den katolska kyrkans tro?

Vår mening är att Svenska kyrkans bekännelse med rimliga skäl idag kan uppfattas på ett sådant sätt, att detta ”ja”, som är en av förutsättningarna för en djupare kyrkogemenskap, är tänkbart. I ett tidigare studiedokument, Kyrkoskiljande läroskillnader? har vi bearbetat motsvarande fråga men då snarare ur katolskt perspektiv .Det som följer här, är inte ett utförligt studiedokument. Snarare är det ett försök att helt enkelt formulera den enhet i sak som vi anser vara möjlig med bevarad lojalitet mot vad den lutherska reformationen ursprungligen gick ut på: att, i och med den universella kyrkan, proklamera och leva av evangeliet att Jesus av Nasarets död och uppståndelse, mottagen i tro, inte några mänskliga presentationer, gör oss ”rättfärdiga”, hela och fria, förenar oss med honom som har gjort oss. 

Uppsala i juli 1973

Hans C. Cavallin, Anders Ekenberg, Biörn Fjärstedt, Carl Henrik Lyttkens Erland Olson