[tillbaka till första sidan]

FÖRBUNDET FÖR KRISTEN ENHET

Målsättning, verksamhet

VARFÖR KRISTEN ENHET?

Jesus sade: "Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, efter­som de är dina. ... Men inte bara för dem ber jag, utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett... Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig." 

(ur Joh. 17:9-23)

Den synliga enheten mellan alla kristna är inte en andrahandsfråga, utan den är en del av meningen med Jesu uppdrag. Jesus gav sitt liv för sin kyrkas enhet. Den kristna splittringen är därför en skandal, som motverkar Jesu verk för världens frälsning, i och genom Kyrkan, vilkens synliga enhet, enl. Jesu ord, är  ett villkor för att världen ska kunna tro på honom. Den härlighet  och delaktighet i den Tre­eniges liv, som  förunnas oss kristna, för vår  Herres och Frälsares skull, är given för enhetens skull. Enheten är på så sätt en Jesu gåva till Kyrkan. Men enheten är också beroende av vår medverkan och  av att vi fullkom­nas i kärleken och sanningen. Den kristna enheten kan aldrig uppnås genom kompromisser, med världsliga förhandlings­metoder och med hårdnackat fasthållande vid särskiljande traditioner. Arbetet för kyrkans enhet b­står i ett gemensamt sökande efter sanningen under ständig beredskap att pröva den egna ståndpunkten, i lyhördhet för Guds vilja.

EKUMENISK SKÖRDETID

Ekumeniken har gjort stora framsteg under 1900-talet. De samtal, som förts mellan teologer från de olika kyrkorna har lett fram till lång­tgå­ende sam­syn. Den teologiska grunden för den kyrkliga splittringen har i väsentliga delar ryckts un­dan. Denna enighet har inte så lätt kunnat föras vidare till kyrkoledarna och de troende. Men avsevärda framsteg gjorts  har också i detta avseende.

MILSTOLPAR PÅ ENHETENS VÄG

Mellan Rom och Uppsala har det rests mil­stol­par på vägen mot den fulla och synliga enheten. ­En sådan res­tes vid påven Jo­han­nes Paulus II:s besök i Sve­ri­ge  1989.  En annan 1991 i Rom vid fi­ran­det av 600-årsminnet av den he­liga ­Bir­git­tas kanonise­ring, då dåva­rande ärke­biskopen Bertil Werk­ström vid Peterskyrkans alta­re högtid­ligt för­kla­ra­de:

"Ö­gon­blick­et är nu inne att för­kla­ra, att förkas­tel­sedo­marna från reformationstiden inte längre gäller." En tredje milstolpe på enhetens framtidsväg restes 1993 vid Svenska kyrkans jubelfest i Uppsala, som firades i enhetens tecken i närvaro av  bl. a Patriarken av Konstantinopel, Bartholomaios, och från Den Heliga Stolen, chefen för dåvarande Enhetsrådet, Kardinal Edward Cassidy. Denna framförde en önskan om att med de Svenska kyrkan och Finska kyrkan få inleda ett samtal om ämbetet och den apostoliska successionen i dessa kyrkor, för att pröva vad som behövs för ett fullt erkännande.

­Biskopen i Strängnäs Jonas Jonson sade vid jubelfestens öppnande: "Vi vill finna en så stor och ömsesidig gemenskap i lära, ämbete och sakrament med den romersk-katolska kyrkan att den enhet som bröts för fyra hundra år sedan återställs och vi åter kan mötas vid Herrens bord." 

ENHETENS SYNLIGA CENTRUM

Moderna bibelforskare är överens om att Simon Petrus bland apostlarna hade en särställning som allas ledare och tales­man. Man är likaså tämligen ense om att Kristi ord till Simon, Jonas son: "Du är Petrus.. och på den klippan skall jag bygga min kyrka" (Matt 16:18) innebär att han fick ett uppdrag att vara ledare för de tolv i apostlakollegiet och för hela kyrkan.

Liksom apostlarnas ämbete genom handpåläggning och bön fördes vidare till den unga kyrkans biskopar, anförtroddes åt Petri efterträdare ett särskilt herdeuppdrag för kyrkan som helhet. Med Petri och Pauli verksamhet och martyrdöd i Rom blev tanken naturlig att Petri ledarställning i apostlakollegiet fått en fortsättning i den romerske biskopens uppdrag för hela kyrkan.

VARFÖR JUST ROM ?

Apostlagärningarna börjar i Jerusalem, men slutar i Rom. Redan 1 Clemensbrevet (år 96) och Ignatius’ brev till romarna (ca år 110) vittnar om den romerska församlingens ledarställning, liksom senare den store kyrkofadern Irenéus, som år 180 skriver att "det är med kyrkan i Rom som alla kyrkor och alla troende måste vara eni­ga, p g a hennes mäktiga ursprung." År 200 skriver Tertullianus om kyrkan i Rom: "Hur lycklig kan inte den kyrka vara, över vilken apostlarna (Petrus och Paulus) lät hela sin lära komma tillsammans med sitt blod."

FKE hävdar allt sedan förbundet bildades 1965 att den universella kyrkans synliga enhet framträder i biskopskollegiets gemenskap omkring biskopen av Rom, på samma sätt som Petrus var den samlande ledaren och talesmannen bland "de tolv".