I. KYRKANS ENHET

1. Kyrkans enhet är en gåva från Gud. Den enhet som redan finns är inte helt osynlig. Kristna i olika samfund äger gemensamt en rad ting, som gör deras enhet delvis synlig: en enda Herre som vi tror på och bekänner oss till, och ett enda dop där Gud skänker sin helige Ande, ”enhetens sammanhållande band” (Ef 4:3f). Namnet ”kristna” bär vi gemensamt, likaså namnet ”kyrkor” och allt som hör till det. Bibeln, Herrens bön och nattvarden utgör också faktorer av synlig enhet mellan kristna ur alla samfund - mitt i den splittring som hindrar oss att tillsammans bryta ”ett enda bröd”.

2. De kristnas splittring är verkligen ett skandalon, en stötesten, ett hinder för människors tro. Så sant alla kristna är kallade att vittna för sin Herre, är de alla på olika sätt personligt berörda av söndringen. Därför ber vår överstepräst till sin Fader ”för dem som tror på mig, att de alla må bliva ett, liksom du Fader är i mig och jag i dig, att också de skall vara i oss, så att världen kan tro att du har sänt mig” (Joh 17:20f). Vi är kallade att förena oss med hans bön i hjärtats omvändelse, ivrig bön för de kristnas enhet och ett liv i kärlek till ”bröderna”.

3. Av kyrkorna som helhet krävs i ekumeniken en ”konfessionell omvändelse” 1). Det rör sig här om en process som är svår (eftersom den går rätt emot den naturliga tendensen till konfessionellt självrättfärdigande), krävande (eftersom vi uppfordras till den av den helige Ande själv) och riskabel (eftersom varje självkritik riskerar att urarta till självförakt, även på kyrkornas plan).

 a) Den ena sidan av denna ”konfessionella omvändelse” är: att ta det som är gemensamt - Bibeln, Herrens bön, dopet och nattvardsfirandet - i anspråk ännu intensivare, med tanke på enheten. Det ekumeniska arbetet måste bedrivas med sinne för vad som är centrum i tron och väsentligt i dagens pastorala situation. Vi lever i ett samhälle som - trots Svenska kyrkans offentliga position - inte längre räknar allvarligt med den kristna kyrkan som en andlig faktor annat än i den privata sfären. Alienation på olika områden gör människor ”fattiga och hemlösa”. Vi uppfordras till ett trovärdigt framträdande som kyrka. Vi tror att det fordras en djupgående förnyelse av förkunnelsen av evangeliet, av firandet av sakramenten (där det sakramentala livet i hela dess djup och vidd tas i anspråk), och att det krävs en sanering av kyrkans stil och organisation,  Därmed förs vi tillbaka till de djupast bärande skikten i den gemensamma kristna tron och till en ständig ”reformation”.

b) Den andra sidan av den ”konfessionella omvändelsen” är: att revidera det egna med tanke på enheten. Här är det nödvändigt att urskilja vad som är Guds unika gåvor till den egna kyrkotraditionen 2) - men också att företa en kyrklig självprövning, revidera ställningstaganden och praxis som står i vägen för enheten.

4. För oss, som skrivit under detta dokument, innebär den lutherska reformationens bärande insikter omistliga Andens gåvor till hela den kristna kyrkan. Därför framstår det brott med den universella kyrkan, som reformationen ledde till, som djupt tragiskt - i dagsläget helt meningslöst och inte längre nödvändigt att upprätthålla. ”Reformatorerna ville inte grunda någon ny kyrka.” Men de kom att göra det. Därför innebär Svenska kyrkans och de övriga reformationskyrkornas stabilisering som kyrkor utanför gemenskapen med den universella kyrkan - som den lutherska reformationen ursprungligen bekände sig till att ”väckelserörelsen blev en institution”, att en väsentlig ”provisoriets dynamik” gick förlorad.

Kyrkans enhet kan inte åstadkommas genom att Svenska kyrkan ”återvänder” till den romersk-katolska kyrkan. Ändå känner vi oss personligen förpliktade att, just i sökandet efter synlig enhet, bejaka den romersk-katolska kyrkogemenskapen 3) såsom den enda världsvida kyrka som har alla de väsentliga kännetecken som tillhör Kristi universella kyrka 4).

5. Med den katolska kyrkan bekänner vi vår tro på ”en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka” (nicenska trosbekännelsen). Enheten, heligheten, katoliciteten och apostoliciteten är en ständig kallelse för kyrkan. Vi konstaterar då, att bekännelsen till ”en katolsk (allmännelig) kyrka” i Credo förpliktar till att söka den synliga universella enheten 5). Samtidigt kan vi inte förneka att det här rör sig om något som redan är förhanden - det finns verkligen en kyrka, som är en, helig, katolsk och apostolisk. På ett grundläggande sätt ser vi den framträda i den gemenskap av kyrkor som ”lever i fred och enhet med Petri stol”.

 6.  Detta innebär inte så mycket ett erkännande av en viss teoretisk kyrkosyn som ett ja till gemenskapen med den romersk-katolska kyrkan - en gemenskap i sakrament och ämbete på grundval av gemensam tro. Vi tror tiden vara mogen att undersöka möjligheten av konkreta

former för en begränsad sådan gemenskap. Förpliktelsen till gemenskap med den katolska kyrkan följer av vårt dop, av bekännelsen till kyrkan i credo och, för prästerna bland oss, av vårt ämbete, i vilket Kristus, den ende herden, kallat oss att tjäna honom i hans enda hjord. 6)

7. Den kritik som i bekännelseskrifterna och i andra av reformatorerna utgivna skrifter riktas mot den romersk-katolska kyrkan, är i första hand kritik mot kyrkans förvärldsligande, mot att den romersk-katolska kyrkan ”skulle fattas såsom den i hela välden främsta världsliga monarkien, där en oinskränkt och oemotsäglig makt tillkommer den romerske påven” 7).

Vi menar att den av reformatorerna framförda kritiken var berättigad då den framfördes, och att den romersk-katolska kyrkans (och andra kristna kyrkors) framträdande som politisk maktstruktur också nu kan föranleda allvarliga frågetecken. Ändå torde ansvariga lutherska teologer och  kyrkomän idag kraftigt vilja nedtona bekännelseskrifternas polemik på denna punkt 8)

8. Oavsett de här berörda missförhållandena har det inom lutherdomen aldrig förnekats att Kristi kyrka återfinnes i den romersk-katolska kyrkan, eftersom det där finns sant troende, bland vilka evangeliet rent 9) förkunnas och sakramenten rätt  10 ) förvaltas, Om det således kan påvisas, att enhet föreligger i fråga om ”evangelii lära och förvaltningen av sakramenten”, så är detta tillräckliga förutsättningar för ”kyrkans sanna enhet” (CA 7). Att i denna situation låta ”nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre av människor föreskrivna former för gudsdyrkan” (CA 7) hindra återföreningen mellan Svenska kyrkan och den romersk-katolska kyrkan vore att på en väsentlig punkt avvika från ”evangelii lära”. Man bör också notera, att Augsburgska bekännelsen hävdar att dess ställningstaganden är i linje med den allmänneliga kyrkan, ja t.o.m. ”den romerska kyrkan”.  Vad konflikten gäller är ”några få missbruk”, utan att man fördenskull anser att invändningarna mot dessa ”missbruk” är kyrkoskiljande; man söker tvärtom bevara enheten med den romersk-katolska kyrkan11).

9. Enstaka formuleringar eller åskådningar i bekännelseskrifterna kan inte stå över detta grundfaktum. Bekännelseskrifterna måste läsas i sin historiska kontext - som ställningstaganden i en polemisk, utvecklingsbar situation snarare än som en gång för alla formulerade doktriner. Vid varje användning av dem måste man också observera de delvis divergerande tendenserna i denna skriftsamling som helhet: inte minst skillnaden mellan de tidigaste bekännelseskrifternas ”katolska horisont” och de senares inomprotestantiska kontext gör det nödvändigt med något överordnat kriterium, för att man rimligt skall kunna handskas med dem 12). Vi finner det rimligt att söka efter detta i själva utgångspunkten, viljan till en reformation av och i den katolska kyrkan under ett grundläggande ja till denna kyrka och dess autentiska tro.

Inget ekumeniskt arbete idag kan bedrivas enbart med ett jämförande av formuleringar från gångna tider, För alla formuleringar från gången tid gäller också nödvändigheten av en riktig ”översättning” av sakinnehållet i gamla formuleringar (det må gälla utsagor i bibeln, kyrkliga dogmer eller bekännelseskrifter) in i de nya situationer där kyrkan lever. T.ex bekännelseskrifterna utgör (tillsammans med den levande lärotraditionen i bl.a. katekes, själavård och psalmbok) ett medel som hjälper oss att få fatt på Svenska kyrkans konfessionella identitet. Men i sökandet efter kyrkans synliga enhet nu blir mera grundläggande faktorer än formuleringarna i en gången tids kontroverser riktningsgivande: det gemensamma lyssnandet till Skriften och den samlade traditionen, nödvändigheten att uttala en gemensam kristen trosbekännelse för vår samtid osv 13).

l0. Vårt ja till gemenskapen med den romersk-katolska kyrkan innebär att vi bejakar att den helige Ande har lett denna kyrka genom tiderna och att den - trots all mänsklig svaghet, förnekelse och brist - har bevarat den apostoliska tron. Reformationen och vår tjänst i Svenska kyrkan ger oss inte anledning att säga nej till detta. I detta dokument skall vi försöka motivera varför.


Noter

1) Uttrycket från Dombes, t ex 1,20 (se tes 2, 1969, och 1970). + Se även “Svenska kyrkans ekumeniska arbete“, 1992, nr.2,9. Vatikankonciliets dekret om ekumeniken nr.7, under rubriken “Om hjärtats omvändelse“.

2) Vi tänker här för Svenska kyrkans vidkommande särskilt på många sidor av den svenska själavårdstraditionen och kyrkoväckelserna, t ex. reflexionen kring ”nådens ordning”, och på en del av den svenska psalmtraditionen.

3) Denna omfattar kyrkor av olika typer. Störst och dominerande är den ”latinska”, men i gemenskapen ingår flera kyrkor av bl.a. orientaliska ”riter”. Enheten med biskopen av Rom är gemensam för dem alla, Samtidigt tillväxer sedan Andra Vatikankonciliet en allt större pluralism inom denna enhet.

4) Vi bejakar därmed att ”Ecclesia Christi subsistit in Ecclesia Catholica” (Lumen gentium, 8) - varvid bör noteras att uttrycket ”subsistit in” i denna text från Andra Vatikankonciliet uttryckligen valdes för att just ge utrymme åt andra kyrkors kyrkokaraktär. (se Schema Constitutionis de Ecclesia, 1964, 15 och 25 samt jfr W. Kasper i BEG 40ff). Däremot menar vi, att denna är allvarligt hotad genom de dryga 450 årens schism från Rom och den destruktiva utvecklign som accelererat inte minst under de senaste årtiondena. I längden kan en lokal kyrka inte bestå som kristen kyrka i söndring från den katolska  kyrkogemenskapen med Rom som centrum. (Jfr härtill ”Svenska kyrkan som kyrka”, ett dokument från samma dialoggrupp som ”Katolsk tro i Svenska kyrkan”, utdrag publicerat i Kristen Enhet 4-5 1979 s 30ff). Vi är väl medvetna om, att den romersk-katolska kyrkan erkänner den ortodoxa kyrkogemenskapen och den gammalkatolska som ”kyrkor” i full mening, Om erkännandet av påven, som - jämte historiska fakta (reformationens väst-bundenhet och den omständigheten  att vi lever i samma kulturområden som utgör den ”romerska” kyrkans patriarkatsdomäner, en gemensam sekulariseringsproblematik och i hög grad gemensamma kyrkliga strukturproblem etc) - spelar en viktig roll för vårt ställningstagande, se nedan, punkterna 52-61, Det innebär inte att vi binder oss för att betrakta påvens primat som ett primärt element i kyrkobegreppet eller (än mindre) som dess bärande punkt.

5) Även om katolicitetsbegreppet senare och inte minst i modern ekumenisk och teologisk diskussion har vidgats, betydde begreppet ”katolsk” (allmännelig) i credo, då denna formulerades, i första hand den synligt förenade universella kyrkan i motsats till separerade lokalkyrkor och grupper. 

6) Förutsättningen för att vi själva kan stå kvar i SvK med detta vårt ja till RKK är vår egen samvetsövertygelse och RKK:s bejakande av den ekumeniska eller korporativa vägen till enhet med henne. Vi tror, att det föreligger i Andra Vatikankonciliets ekumenikdekret i princip och i praktiken i den seriösa och grundliga behandling man på officiell nivå givit våra dokument och önskemål.

7) Apol., Bek.skr, s. 178. Jfr BEG 144f, 183, 334.

8) Jfr BEG 1-10, 168-197 o, 333-337. På de punkter där bekännelseskrifterna riktar teologiskt motiverad kritik mot romersk-katolsk kyrkolära, se motsv. framställning i detta dokument. + Vår uppfattning bekräftas övertydligt i serien “Lehrverurteilungen - kirchentrennend?“ Bd.I-IV, Göttingen / Freiburg 1986-1994. Resultatet sammanfattades i teologernas slutrapport på följande sätt: “Ett antal förkastelse-uttalanden grundar sig på att man missförstod den andres ställningstaganden. Andra träffar inte längre lära och praktik hos dagens samtalspartner. Hos åter andra har nya insikter i sakfrågan lett till en hög grad av enighet i förståelse. Endast för några förkastelse-uttalanden kan vi inte heller idag fastställa konsens... Här kvarstår uppgiften att i framtiden föra förpliktande lärosamtal.“ (Bd.I, s.189f). Vidare: “Den gemensamma ekumeniska kommissionen ber därför ledningen i de berörda kyrkorna att på förbindande sätt uttala att förkastelserna från 1500-talet inte träffar dagens partner, såtillvida som dennes lära inte är beroende av den villfarelse som förkastelsen ville avvärja. Även där vi ännu inte har nått full samstämmighet i alla berörda sakfrågor har dock gamla motsättningar blivit desarmerade så att man i varje fall under vissa förutsättningar bör avstå från de förut vanliga protesterna“ (Bd.I, s.195).

9) Se nedan, Rättfärdiggörelsen (11-15) och övriga relevanta avsnitt.

10) Se avsnittet om sakramenten (16ff).

11) Se Bek.skr. s. 66 f och 89 samt åtskilliga formuleringar i Apologin samt BEG på många ställen såsom 1-10- 15-21, 33, 43ff, 49, 66,104, 111, 141, 154f (A. Dulles/G. Lindbäck: CA:s huvudanspråk gällde dess ”katolicitet ... detta anspråk borde vara en prövosten för tolkningen av varje artikel och för utfyllandet av luckor ... det hermeneutiskt normativa anspråket på katolicitet ställer en urvalsprincip till förfogande.” CA bör tolkas ”så katolskt som möjligt”), 171-177, 196f, 333, sammanfattande: "Det är ett resultat av vårt gemensamma arbete, att Confessio Augustana icke blott hade avsikten att betyga den gemensamma katolska tron utan också att dess innehållsliga utsagor i stor utsträckning måste förstås som uttryck för denna katolicitet. Också där öppna frågor återstår, avtecknar sig konvergenser. Det innebär, att vi, när vi gripit tillbaka på Augsburgska bekännelsen, har  uppnått en gemensam förståelse för den kristna trons mitt.” (utg:s övers.) Vidare i ”Alla under en och samme Kristus”, punkterna 7,10 och 11.

12) Man bör observera att Uppsala möte 1593 endast antog Augsburgska bekännelsen, icke hela Konkordieboken, som SvK:s bekännelse. Kyrkomötet 1893, som beslöt fasthålla vid formuleringen i den kungliga kyrkolagen 1686 angående hela Konkordieboken, kan knappast betraktas som ett kanoniskt provincialkoncilium, varför giltigheten i dess beslut är ifrågasatt. Den bekanta motiveringen till beslutet, med biskop Gottfrid Billing som upphovsman, markerar f.ö. en rymlig och fri tolkning av bundenheten till bekännelseskrifterna.

 13) + Se även “Biskopsämbetet“, 1988: Slutsatser och utblick nr.5-10, s.93f. Många idéer och förslag för hur upphävandet av splittringen kan ske framkastades i “Vägar till gemenskap“, 1980, och “Enhet framför oss“, 1985.