II. RÄTTFÄRDIGGÖRELSEN

11. Vi bekänner, med den katolska kyrkan, att vi inte kan frälsa oss själva. Gud är den som räddar oss, genom sin Sons offerdöd och uppståndelse, som kyrkan förkunnar och ger oss del av i ord och sakrament.

12. Våra kyrkors läror i frågan om rättfärdiggörelsen utesluter inte varandra utan är tvärtom öppna för varandra, även om de inte täcker varandra. En enighet i rättfärdiggörelseläran är i dag möjlig mellan den romersk-katolska kyrkan och de lutherska kyrkorna.

13. Detta bekräftas av det historiska studiet av uttalandena i frågan under reformationstiden, men också av själavårdspraxis och den syn som där kommit till uttryck i resp. traditioner (där bl.a, själavårdslitteraturen låter oss få inblick i en långtgående ”konvergens” eller ”konsensus” i praktiken när det gäller människans frälsning och helgelse). Det bekräftas också av utvecklingen på det teologiska området, där i dag ”en långtgående konsensus håller på att utvecklas vid tolkningen av rättfärdiggörelsen”. Katolsk och luthersk teologi är enig om att ”den frälsning som Gud ger till den som tror är utan villkor, när det gäller mänskliga gärningar” samt att å andra sidan ”rättfärdiggörelseskeendet inte är begränsat till den individuella syndaförlåtelsen och... inte... en rent yttre rättfärdigförklaring av syndaren. Snarare förmedlas Guds rättfärdighet, aktualiserad i Kristusskeendet, till syndaren genom budskapet om rättfärdiggörelsen såsom en verklighet som omsluter och grundlägger den troendes nya liv” 1).

14. Centrum för den kristna tron (articulus stantis ac cadentis ecclesiae, den trosartikel varmed kyrkan står och faller) är för båda kyrkorna påskens mysterium, Jesu Kristi död och uppståndelse, varigenom Gud berett frälsning för hela världen och sänt sin helige Ande. Paulus tog upp bilden ”rättfärdiggörelse” och utlade den för att påvisa, att endast tron på Kristus, inte hållandet av den mosaiska lagen, utgör grundvalen för det nya förbundet och därmed den enda vägen till frälsning för människor. Frälsningens verklighet kan i Nya testamentet också uttryckas med andra termer än ”rättfärdiggörelse”: ”försoning, frihet, förlossning, nytt liv, ny skapelse, evigt liv, att gå in i Guds rike” osv. - metaforer som var för sig uttrycker en omistlig aspekt av vad Gud gjort genom Jesus Kristus.

15. Detta konstaterande beträffande rättfärdiggörelseläran gör det möjligt att i Svenska kyrkan säga trons ja tillsammans med den romersk-katolska kyrkan - om vi vill och är beredda. Det öppnar också vägen till återförening mellan de lutherska kyrkorna och den romersk-katolska kyrkan. 2)


1) Malta-rapporten, 26-28. Jfr ”Alla ...nr 14. Se BEG 116-118 om den konsensus som  förelåg 1530. + Här har utvecklingen bekräftat det som sades av oss 1973. Dokumentet “Gemensam deklaration om rättfärdiggörelsen“, 1995, som sammanfattar de föregående dialogtexterna om ämnet, går ut med tesen att det föreligger full samstämmighet eller consensus i synen på rättfärdiggörelsen. Texten är nu ute på remiss i alla lutherska kyrkor och romersk-katolska biskopskonferenser.

2) ”Hoc impretato, scilicet quod solus Deus ex mera gratia per Christum iustificet, non solum volumus Papam in manibus portare, imo etiam ei osculare pedes - När detta utverkats dvs, att Gud ensam av ren nåd rättfärdiggör genom Kristus, vill vi inte bara bära påven på händerna, utan t.o.m, kyssa hans fötter” (Luther, WA 40,I, 181:11-13). Jfr här BEG 107. - Utvecklingen mot konsensus i rättfärdiggörelseläran får ecklesiologiska konsekvenser för båda konfessioner. Luthers drastiska ord kan väl sägas uttrycka något av detta, fast Luther synes märkligt likgiltig för en reform av den hierarkiska strukturen som sådan, om blott det rena evangeliet förkunnas. Det är kanske inte överraskande, att de nya nationella, övernationella eller lokala hierarkiska resp kyrkobyråkratiska strukturer som utvecklats i de lutherska kyrkobildningarna sedan 1500-talet inte är beredda till lika radikala och snabba konsekvenser av påvens ja till den lutherska rättfärdiggörelseläran som reformatorn själv.