III:b          Herrens måltid 

26. Vi bekänner, med den katolska kyrkan, att kyrkan i eukaristin ”firar vår Frälsares åminnelse” och mottar honom (Kyrkohandboken, nattvardsmässan). I nattvardsfirandet är brödet och vinet enligt Kristi löfte hans lekamen och blod. I eukaristin förkunnas Jesu Kristi offerdöd såsom den verklighet varav kyrkan lever ”till dess han kommer” (1 Kor 11:26). Under tacksägelse och bön ställer församlingen fram inför Gud den enda gåva vi kan ta i våra händer som ett offer: Sonens fullkomliga hängivelse i liv och död, hans offer för oss en gång för alla, som vid nattvardsfirandet är närvarande i församlingens mitt. Så förverkligas apostelns ord att kalken blir en delaktighet av Kristi blod och brödet en delaktighet av Kristi kropp. Och ”eftersom det är ett enda bröd, så är vi fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av detta enda bröd” (1 Kor 10:16f) 1).

27. Att nattvarden är ”vår Frälsares åminnelse” innebär, att Kristus, med allt han har gjort för oss och hela skapelsen, själv är närvarande i denna akt av åminnelse, som också ger en försmak av hans eviga rike. Gemenskapen med Kristus i nattvardsfirandet ger kyrkan del av den realitet, varav hon lever: Jesu Kristi offer 2.

28. Våra kyrkor bekänner gemensamt, i tro på evangeliets löfte, att bröd och vin i nattvardsfirandet är Kristi kropp och blod 3).

a) Det innebär att Kristi kropp och blod är ”sant och substantiellt närvarande i nattvarden” 4) Annorlunda uttryckt: Bröd och vin ”blir” eller ”förvandlas till” Kristi lekamen och blod, genom Ordet och Anden 5). Detta mysterium uttrycker också, att Gud genom Jesus Kristus vill helga och transformera hela sin skapelse.

b) Att det på denna punkt inte råder någon verklig oenighet mellan luthersk och romersk-­katolsk lära, bekräftas av det fördjupade historiska och teologiska studium, som ägt rum de senaste åren 6). Därvid har man också kunnat konstatera, att den väsentliga sak som både Luther med sitt avvisande av spekulationer kring förvandlingen och Fjärde Laterankonciliet med sitt stadfästande av termen ”transsubstantiation” ville hävda 7) var det outsägliga och paradoxala mysteriet, för mänskliga begrepp ogripbart, att Kristus under nattvardens bröd och vin av kärlek skänker sig själv som ”mat och dryck” till sitt folk, ”för att världen skall leva”. (Joh 6)8).

29. Denna ”åminnelse”, re-presentation av Jesu Kristi frälsningsgärning och antecipation av dess fullbordan i gudsriket, firar kyrkan under tacksägelse och förbön. 9) Vi firar åminnelsen av Kristi lidande och upphöjelse, hans som är vår överstepräst och förebedjare, och framställer inför Fadern Sonens enda och fullkomliga offer och ber honom ge varje människa välsignelsen av denna frälsning som proklameras och skänkes i nattvarden. 10) Förenade med honom som offrar sig själv till sin Fader och i gemenskap med den universella kyrkan i himmel och på jord, förnyas vi i nattvarden i förbundet som slutits ”i Kristi blod”, och vi frambär oss själva som ett ”levande och   heligt offer” som måste finna sin motsvarighet i hela vårt dagliga liv. 11)

30. Kyrkans liturgiska praxis måste vara bestämd av respekten för mysteriet att ”det som är givet såsom Kristi lekamen och blod förblir givet såsom Kristi lekamen och blod”. 12) Vi begär att man i vår kyrka, som en följd av tron på nattvardens mysterium och som ett uttryck för konkret omprövning för enhetens skull, konsumerar det överblivna brödet och vinet eller reserverar det för senare kommunion (t.ex. sjukas nattvardsgång). Denna praxis 13) uttrycker tron på Guds skapande Ord och den helige Andes kraft, som är verksamma i nattvarden.


1) Jfr Dombes I, II; DNÄ 11; HM 18(som citerar Evang. Erwach.Katechismus 1975, 1111), 36, 37; BEG 220, citatet från K Rahner-A. Häussling, Die vielen Messen und das eine Opfer (1976, uppl 2) 91.

2) Jfr HM 36, 43, 76.

3) Jfr HM 48; BEG 205-209.

4) Apol. Bek.skr s 186.

5) Med dessa formuleringar försöker vi ge uttryck åt att den grundläggande ”beskrivningen” av nattvardens mysterium är orden i evangelietraditionen (Detta är min kropp, mitt blod). Uttryck som ”realpresens” och”förvandling av elementen” utgör två olika sätt att tolka det grundläggande mysteriet: att bröd och vin är Kristi kropp och blod. Den första tolkningslinjen, här citerad från Apologin  (Bek.skr s 186) ,har det aldrig rått någon diskussion om. Den andra tolkningslinjen möter i Apologin (”bliva”, ”förvandlas till”) där man citerar en ”bulgarisk” teolog för termen ”förvandling” (Bek.skr. s. 185).  (I ortodox teologi talar man här än om metabole, än om metousiosis, lat, transsubstantiatio). Nyare undersökningar har givit vid handen, att ”transsubstantiationsläran” inte skall ses som ett försök att förklara ett oförklarligt mysterium. Tvärtom är ”transsubstantiatio” filosofiskt sett en paradoxal term. Användningen av den uttrycker: här, i nattvarden, sker det omöjliga, ett under. Katolsk kyrkolära säger inte heller mer än att den katolska kyrkan  ”kallar” denna förvandling ”transsubstantiation” (DS 1642, 1652), Jfr Lutherans and Catholics in Dialogue, III, The Eucharist as Sacrifice (1969) s.191-197, HM 51, BEG 205-207. - För vår egen del anser vi det (jfr Apol, s.185, cit. ovan) nödvändigt att komplettera ”närvaro”-kategorierna med ”förvandlings”-kategorier för att få utrymme för en dimension som annars lätt bortfaller: att det eukaristiska mysteriet har att göra med hela skapelsens (här representerad närmast av bröd och vin) förvandling till ”en ny skapelse”. Först så kan man fullödigt uttrycka nattvardens eskatologiska innebörd.  

6) Vi hänvisar särskilt till USA  III, Eucharist as Sacrifice (1969) och Dombes I -gruppens rapport Vers une même foi eucharistique? (1972), HM 49-51 och BEG 205-207 för samma resonemang. Jfr konklusionen ang konsensus i ”Alla ...” 18.

7) Melanchton ville direkt anknyta till Fjärde Laterankonciliets (1215) formuleringar - se BEG 207

8) Därmed tillhör både bröd och vin de nödvändiga elementen - även för församlingskommunionen. Liturgireformen efter Vaticanum II har omsatt detta i praktiken - om än enligt vår mening alldeles för långsamt och tvekande på många håll. Men jfr HM 64 för bedömningen att olika praxis här inte behöver vara kyrkoskiljande och jfr BEG 220-224.

9) Så kan man återge innebörden i det bibliska begreppet ”åminnelse” (hebr. zikkarón, grek anámnäsis), vars innebörd i liturgiska och sakramentala sammanhang har lyfts fram av de senare decenniernas exegeter. Se fr.a. Joachim Jeremias: Die Abendmahlsworte Jesu  - och disk, kring den. Se HM med citat från Windsor.

10) Detta återger vad Tridentinum uttrycker med att mässan är ett soningsoffer för båda levande och döda (sessio XXII cap 2, can 1,3; DS 1743, 1751, 1753. + Intressant är att å andra sidan notera vad Peter Fjellstedts kända bibelkommentar, djupt förankrad i 1800-talets lågkyrkliga fromhet i Sverige, säger i eukaristiska termer i utläggningen av Moseböckernas offerlagar som gällande det offer som den kristne dagligen frambär i tron: ”Kristi lekamen och blod ... äro själens andeliga spis och utgöra själva kärnan av de offer som själen dagligen inför Gud frambär” (t Nm 28:12, I. 312 - jfr I.282 och 313 enl upplaga 2 1890. av ”Biblia, det är all den heliga Skrift med förklaringar”). Föreställningen att Kyrkan frambär Kristus som  offer i eukaristien - mässoffrets sak - har alltså en spiritualiserad, interioriserad variant, som är helt accepterad i vår fromhetstradition!

11) Hela stycket formulerat efter Dombes-rapporten om eukaristin, 10-11, nu upptaget och utvidgat i HM 18, 36, 37 (som också stöder sig på Windsor och DNÄ 8-10).

12) Dombes-rapporten 1,19. Jfr BEG 205-207, som avvsiar försöken att läsa in senare teorier om realpresensens upphörande ”utanför bruket” i CA och Apol.

13) En praxis som t.ex. var Martin Luthers egen (J. Diestelmann: Konsekration, Luthertum 22, 1960). Reformatorerna opponerade däremot mot reservation för andra ändamål än senare kommunion, något som fördunklade meningen med den reservationspraxis som har sina rötter mycket långt ner i fornkristen tid (åtm. Justinus martyren, ca 150). - Samma praxis anbefalldes i Dombes 1,20, DNÄ 34-35 samt HM 55, som också vill att lutheranerna skall förstå tillbedjan av Kristus i sakramentet, en direkt konsekvens av tron på hans närvaro där.