III:d          Prästämbetet

33. Vi bekänner, med den katolska kyrkan, att Ordets och sakramentens ämbete är ett verkligt prästerligt ämbete (sacerdotium), eftersom Kristus, vår himmelske överstepräst 1), genom prästämbetet leder och bygger upp sin församling.

Prästämbetet är fr.a. ”evangelieförkunnelsens ämbete”. Just därför är ledningen av eukaristifirandet en central funktion i prästämbetet 2), eftersom Kristus själv där är närvarande, hans utgivande för världen - som kyrkan i Ordet förkunnar om och räcker åt människor - tar sakramental gestalt och gör de deltagande till ”en kropp” (1 Kor 10:16 f). Eftersom den heliga nattvarden konstituerar Kristi församling, utgör den mötesplatsen för de andliga offer, det vittnesbörd och det tjänande som Kristus genom ordet kallar de kristna till. Därför utgör eukaristifirandet också centrum för prästens egen existens - hans andra uppgifter (ledande, förkunnande, själavåndande, förbön) utgår ifrån och finner sin fullbordan i eukaristin som han celebrerar med sin församling.

34. Det nytestamentliga talet om gudsfolkets  funktion som ett ”allmänt prästadöme” har egentligen sin grund i Gamla testamentet (Ex 19:6) och utesluter lika litet som där ett särskilt prästadöme (ett verkligt sacerdotium) inom ”det allmänna prästadömets” ram 3). Mot bakgrund av detta bör man uppfatta Paulus, när han talar om sitt apostolat i gammaltestamentligt-prästerliga termer 4) och därmed legitimerar en beskrivning av kyrkans prästämbete också i termer från gamla förbundets prästadöme. En viss kontinuitet - mitt i den radikala olikheten - råder mellan vissa former av det gammaltestamentliga prästadömet och kyrkans ämbete: mellanledet utgör här Kristus, som i sin person och i sin offerdöd fullbordar all tidigare prästerlig tjänst och frambär det offer som är nog för alla tider, och som ”avskiljer” män i sin kyrka att förkunna Ordet och leda församlingens nattvardsfirande där Han själv är närvarande.

35. Prästvigningen, där biskopen under handpåläggning ber Gud att han skänker sin helige Andes gåvor för ämbetet 5), är samtidigt det sakramentala tecknet 6) på att denna bön blivit hörd av den Herre som ger sin församling de nödvändiga nådegåvorna. Prästvigningen innebär också att kyrkan bejakar en ny tjänares kallelse och att denne upptas i ämbetsbärarnas kollegium, samtidigt som han själv engagerar sig för det ämbete som anförtros honom.

Denna vigning, som ger ett uppdrag i Guds folk och den nådegåva och det löfte som krävs för att uppdraget skall kunna fullgöras, ges en gång för alla och upprepas inte 7). ”Ty han kan icke förneka sig själv” (2 Tim 2:13).


1) Kristus som överstepräst och prästämbetet sammanställs i prästvigningsritualen i 1942 års handbok (bönen efter handpåläggning & Fader vår). Se även not 7 till punkt 19 ovan. + Många av våra teser bekräftas av senare ekumeniska texter, främst “Det andliga ämbetet i kyrkan“, 1981, “Biskopsämbetet“, 1988. Dessa integrerades åtminstone delvis i Svenska kyrkan (se biskopsbrevet “Biskop, präst och diakon i Svenska kyrkan“, 1990) och medförde vissa ändringar även i Svenska kyrkans vigningsritualer.

2). Jfr HM 65-68.

3). Jfr Dombes III,31.

4) Se Rom 15:16, 1 Kor 9:12-14.

5) Fader vår har i luthersk tradition ofta denna funktion:  epikletisk, bön om Anden. Den motsvarar här den tysta bönen under handpåläggningen i den romerska riten för prästvigning.

6) Jfr USA IV,16 och BEG 160ff.

7) Jfr USA IV,18; Dombes III,36; BEG 162f.