IV. SKRIFTEN OCH KYRKAN

39. Kyrkan lever av traditionen från och om Kristus, han som själv är ”Guds Ord” (Joh 1:1ff, 1 Joh 1:1ff). Jesu förkunnelse och berättelserna om hans liv fördes från början vidare genom tradering, och frälsningsbudskapet formulerades som ”tradition” (1 Kor 15:1-7). Därför kan ”skrift” och ”tradition” inte principiellt ställas mot varandra - eftersom de nytestamentliga skrifterna förutsätter tradition, vägledd av Anden, och själv är tradition. Som ”vittne om den grundläggande traditionen har skriften en normativ roll för hela kyrkans senare tradition” 1) (norma normans non normata) 2) .

 40. Vi bekänner, med den katolska kyrkan, att den helige Ande leder kyrkan fram till sanningen och behåller henne i den (Joh 16:13). Genom läroämbetet, men också genom mångfalden av nådegåvor till olika lemmar i Kristi kropp, tolkas evangeliet. Så skänker Gud kyrkan friheten och uppdraget att utveckla uppenbarelsens innehåll för nya tider. Genom sanningens Ande behåller Gud sitt folk i det nya och oupplösliga förbundet 3), under oavbruten kamp mot villfarelse och synd - så att kyrkan blir ett ”ljus för folken”, där mänskligt sökande efter sanningen kan få sin hemort och sitt svar. 4)

 41. All kyrkans förkunnelse måste näras och ledas av de heliga skrifterna i Gamla och Nya Testamentet. Kyrkan kan aldrig genom sitt läroämbete (biskoparna och påven) formulera förpliktande lärosatser, som inte motsvarar innehållet i dem. Skriften är också ”materiellt sufficient”, dvs. innehåller allt det som är nödvändigt, i tros- och moralfrågor. Å andra sidan har kyrkans formulerade satser den nödvändiga uppgiften att ”särskilja andarna”, avkräva ett Ja eller ett Nej i vissa situationer och prägla ett gemensamt trons språk för dem som verkligen vill hålla fast vid Kristi uppenbarelse. Kyrkans dogmer och bekännelser från gamla tider tar vi därför emot och bejakar, som uttryck för vår vilja att stå i den tradition, som ensam förbinder oss med Kristus.

 42. Det problem, som finns mellan våra båda kyrkor vad gäller Skriften, traditionen och läroämbetet, koncentreras i frågan om de senast formulerade mariadogmernas förenlighet med Skriften, som vi tar upp nedan (punkt 64 - 66).


1) Malta-rapporten, 17. Jfr BEG 7-10. + Se även “ Church and Justification / Kirche und Rechtfertigung“, 1994, nr.34-47 under rubriken “Kyrkan som Evangeliets skapelse“. Herman Seiler skrev i “Biskopsämbetet“, 1988, en exkurs om Petrusämbetet där han tar upp förhållandet Skrift, tradition, ämbete.

2) Konkordieformelns inledning, Bek.skr. s. 542.

3) Jer 31:31ff, Mt 16:l8b .

4) Här beskriver vi den sak, som i romersk-katolsk lärotradition har benämnts med termer som ”ofelbarhet” etc. Jfr Malta-rapporten, 16-23, BEG 171f samt USA VI Common Statement 41,4-5; Luth.Refl 6,12,16; Rom.Cath.Refl. 9.