V. KYRKANS APOSTOLICITET OCH BISKOPSÄMBETET

43. Vi bekänner, med den katolska kyrkan, att kyrkan är apostolisk, därför att Kristus, sänd av Fadern, sänder ut kyrkan i världen och är trogen sitt löfte: ”Se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände”(Mt 28:20). Det finns en hela kyrkans apostoliska succession: kyrkans uppdrag och möjlighet att i trohet mot apostlarnas budskap ”efterfölja Kristus” 1). Men det finns också en apostolisk ”efterföljelse”, succession, inom det av Herren instiftade ämbetet, som skall tjäna den apostoliska trons kontinuitet och den synliga enheten 2).

44. Det faktum, att biskopsämbetet inte i sig instiftades direkt av den historiske Jesus, betyder inte, att det är bara en av olika tänkbara strukturer för kyrkan. Biskopsämbetet härstammar från apostolisk tid 3) och kan av trons ögon uppfattas som en gåva av den helige Ande till kyrkan, en ordning ”som så länge världen står, bliva måste” 4). Den apostoliska successionen i biskopsämbetet är det yttre tecknet på kyrkans apostolicitet, en institution och ett medel som förpliktar till trohet mot den apostoliska tron.

45. I andra århundradets kamp mot de gnostiska sekterna samlas den katolska kyrkan kring de apostoliska skrifterna, den apostoliska trosregeln och den apostoliska successionen. De tre tingen hör alltså oupplösligt samman, men bör inte sammanblandas 5). Den apostoliska successionen innebär, att vissa konkreta personer som förmedlar den autentiska apostoliska traditionen i en för alla åtkomlig och kontrollerbar traderingskedja, också är legitimt valda och legitimt vigda innehavare av biskopsstolarna (successio sedis, successio manuum).

 46. Tillsättandet av biskopar/presbyterer med episkopal funktion har från första början skett på en mångfald olika sätt. I urkristendomen tycks en apostel direkt (Apg 14:23) eller indirekt (Tit 1:5) utifrån kunna bestämma, vilka som skall leda de olika församlingarna, Senare i fornkyrkan väljer varje lokal kyrka sin biskop. Valet bekräftas då av grannbiskoparna, minst tre stycken, genom deras deltagande i vigningen, som skedde med bön och handpåläggning i eukaristins sammanhang. Under medeltiden får vi i västkyrkan domkapitelsvalen med påvlig konfirmation som i sin tur ersätts av samspelet påve/furstemakt i konkordaten under renässansen och i senare katolska nationalkyrkor, medan furstemakten ensam tar över också påvens roll i ett land som Sverige. Så länge ”fursten” kan ses som representant för det kristna folket, kan detta möjligen vara en försvarbar ordning. Detta är i dagens kultursituation i hela världen uteslutet. Endast det troende folkets accepterande av statligt utnämnda biskopar som sina kyrkoledare legitimerar detta i sig principiellt oriktiga tillsättningsförfarande.

 47. Den lokala kyrkans tillsättning av sin biskop måste kompletteras med den universella kyrkans accepterande av den valde i biskopskollegiet. Detta sker genom vigningen genom minst en annan biskop, som själv blivit vigd i den obrutna handpåläggningskedjan. Vigningen förmedlar kontinuiteten bakåt till den apostoliska kyrkan och utgör ett väsentligt tecken på detta sammanhang, förutom att den uttrycker en ny biskops inlemmande i kollegiet. Handpåläggning och bön är dock framför allt det sakramentala inseglet på den helige Andes gåva till ämbetsbäraren för den uppgift han kallats till av församlingen. 6) Här markeras att biskopsämbetet är en nådegåva, en charisma 7).

  48. Mot denna bakgrund framgår det klart, att biskopsämbetet i den apostoliska successionen väsentligen skall fungera som ett enhetens tecken - lokalt för den kyrka som valt biskopen och samlas omkring honom (”stiftet”); universellt som en av de länkar som förbinder den lokala kyrkan med alla Kristi församlingar i världen; historiskt som uttryck för kontinuiteten i tiden i den historiska kyrka, som förvaltar apostlarnas arv och har uppdraget att förmedla det till nya tider. Utan dessa funktioner 8) saknar den obrutna handpåläggningskedjan mening. ”Den apostoliska successionen” kan inte heller hävdas som ett medel att bevara den egna konfessionens/nationalkyrkans särexistens utanför det ekumeniska sammanhanget med den universella kyrkan 9).

 49, Den apostoliska successionen utgör ett av de väsentliga tecknen på den universella kyrkan i dess fullhet 10). Vi avstår i denna situation från varje omdöme om ämbetenas och sakramentens giltighet i sådana kyrkor och samfund som saknar successionens fulla tecken 11). Det väsentliga för oss är att understryka, att de liksom vår egen kyrkoprovins saknar legitimering att fortsätta sin kyrkliga särexistens, Att Gud otvetydigt har välsignat med sin Andes gåvor långt utanför den legitima sakramentsförvaltningen, är ett nådens ”trots allt”, som inte garanterar fortsatt välsignelse över en självvald isolering. Gud kallar oss till synlig, universell enhet.

 50. CA 28 talar ganska klart om biskopsämbetets funktioner 12). Den syn på biskopsämbetet, som kommer till uttryck där, motsvarar vad den katolska kyrkan lär enligt Andra Vatikankonciliet 13).

 51. Det är tydligt, att reformatorernas kritik gällde ett feodalt, politiserat biskopsämbete 14). Denna saknar i stort sett aktualitet i dag i kristenheten - i varje fall inom den romersk-katolska kyrkan. En gemensam utgångspunkt erbjuds, som uppfordrar oss i Svenska kyrkan att söka enheten med den universella kyrkan, så att de gåvor Gud har skänkt oss här kommer in i det rätta sammanhanget: en enda, apostolisk kyrka, Enligt vår mening måste detta perspektiv få vara med och styra alla beslut om Svenska kyrkans struktur och samspelet ämbete/demokrati.


1) Jfr DNÄ 27-28; Dombes III,10; BEG 175-177. + Idag föreligger flera ekumeniska rapporter som betonar biskopsämbetets betydelse. De viktigaste är: “Biskopsämbetet“, 1988, “Borgå-överenskommelsen“, 1992, nr.34-57. Se även Svenska kyrkans biskopsbrev “Biskop, präst och diakon i Svenska kyrkan“, 1990.

 2) Jfr DNÄ 29; Dombes III,11; BEG 157-160 med slutsatsen: ”Det som dock klart antas genom CA är att den historiska successionen - det må vara den biskopliga eller presbyterala - utgör den normala vägen till ämbetsbärarnas insättande i sitt ämbete.” Även BEG 164.

 3) Denna formulering betyder inte att vi hävdar, att det ”monarkiska” episkopatet i Ignatius’ av Antiokia utformning redan från apostolisk tid var universellt gällande. Apg 14:23 och 20:17ff, Fil 1:1 och pastoralbreven liksom 1 Clem tycks snarare antyda att episkope, den episkopala funktionen, utövas av ett kollegium av presbyterer (jfr sammanfattande R.E.Brown: Priest and Bishop, 1970, 65- 73; F. Frost i Catholicisme IX, 1980,, 196ff samt se DNÄ 30-32 och jfr BEG 156f ang melanchtons anslutning till Hieronymus) - vilket enligt somliga författare bl a i Alexandria tycks ha fungerat långt in i fornkyrkan, då biskopen där viges av presbyteriet, inte av grannbiskoparna. Men det monarkiska episkopatet har sina rötter i apostolisk tid och utvecklingen till universellt accepterande av denna form under andra århundradets första decennier ser vi som Andens ledning - jfr citatet från Laurentius Petri i följande stycke.

 4) Laurentius Petri i 1571 års KO, ”ordning om biskopar”, s 162 i Färnströms uppl (1932).

 5) Termen ”lärosuccession”, som används då och då, är exempel på en sådan sammanblandning.

 6) 1 Tim 4:14. Bek.skr. s.223. "handpåläggningens sakrament". -Rite vocatus" - ”vederbörligt kallad” enligt CA XIV måste, åtminstone så som saken recipierats i Svenska kyrkans tradition, mot den allmänkyrkliga bakgrund som CA förutsätter, anses innesluta detta sakramentala tecken enligt gällande kyrklig ordning, dvs. förmedlat av biskop.

 7) Inte bara formuleringar som 1 Tim 4:l3, 2 Tim 1:6f utan även t.ex. Paulus’ listor över ”charismer” i 1 Kor 12 och Ef 4 visar klart att det inte råder någon motsättning mellan ”nådegåva” och ”institutionellt ämbete”. Tvärtom: ”institutionen” (episkopé) är en ”nådegåva”. Detta framträder klart också i CA 5, där ”predikoämbetet” framställs som Andens verktyg.

 8) som när det gäller ”vagantbiskopar”, privatanskaffad ”apostolisk succession” (i rent mekanisk mening, som t.ex. i ”liberalkatolska kyrkan”) etc.

 9) Detta har varit en risk för äldre anglikansk och svensk högkyrklighet.

 10) Hur skall man då bedöma de lutherska kyrkor och samfund som förlorat detta tecken, helt eller delvis? Med fornkyrkliga (Alexandria jfr not 3 ovan) och senmedeltida förebilder kan man visserligen överväga möjligheten att prästvigning, förrättad av präst (icke biskopsvigd), är tillräcklig som sakramentalt tecken på Andens gåva i Ordets och sakramentens ämbete. (Jfr USA IV, särskilt 31-32, och härtill BEG 157f i sht n 23.) Men det är ofrånkomligt att en brytning skett med allmänkyrklig praxis och kyrkans historiska enhet. Denna fordrar idag ”konfessionell omvändelse”, manifesterad i ett inordnande i det universella biskopskollegiet, grundat på successionen, som skall vittna om enheten med apostlarnas tro och sändning. Jfr DNÄ 37: ”Fler och fler kyrkor ... ger uttryck åt sin villighet att se episkopatet som ett överlägset tecken på hela kyrkans apostoliska succession i tro, liv och lära och därför som något man bör eftersträva, då man saknar det.” Se också tolkningen av CA i BEG 164-167. +Borgå-överenskommelsen mellan anglikaner och lutheraner i Nordvästeuropa försöker lösa denna fråga genom att bredda definitionen av apostolisk succession och tolka kedjan av handpåläggningar som ett av många tecken på apostolisk succession. Det återstår att se hur långt den vägen bär utifrån romersk-katolska perspektiv.

 11) Den frågan aktualiseras fr.a. beträffande Svenska kyrkans lutherska systerkyrkor, i Danmark och Norge.

 12) Så länge biskoparna sköter sin uppgift enligt evangelium, dvs. ”att predika evangelium, förlåta synderna eller binda i synden samt att förvalta sakramenten” (Bek.skr. s.82), ”förkasta läror som strida mot evangeliet och utan mänsklig tvångsmakt men genom Ordet utesluta från Kyrkans gemenskap sådana, vilkas ogudaktighet är allmänt känd” (s.84), ”böra församlingarna ovillkorligen och enligt gudomlig rätt visa dem lydnad efter ordet: Den som hör eder, han här mig” (s,84). Skulle de föreskriva något i strid mot evangelium, är lydnad däremot förbjuden - och konkret gälIer det föreskrivandet av gudstjänstbruk såsom något som krävs för eller som förtjänar rättfärdigheten inför Gud, Klart bör man skilja mellan biskopsämbetets egentliga, andliga funktion, och politiska uppgifter som genom den historiska utvecklingen givits biskoparna (s.83). Jfr BEG 140-148.

 13) Se t.ex. Lumen Gentium 25 s.

 14) Jfr BEG 144ff.