VI. PÅVENS PRIMAT OCH OFELBARHET

52. Vi bekänner, med den katolska kyrkan, att biskopen av Rom i kraft av Herrens egen utkorelse bland kyrkans biskopar har ett uppdrag motsvarande det som Petrus hade i apostlakollegiet: nämligen ordförande och talesman. I denna funktion, när han uttrycker hela kyrkans tro, har han löftet om Andens bistånd, så att han inte förvränger eller förfalskar evangelium 1).

53. På det sättet kan man uttrycka katolsk tro om påvens ofelbarhet och universaljurisdiktion i biskopskollegiet, i överensstämmelse med Andra Vatikankonciliet (Lumen gentium 22, 25), vars utsagor är de nu gällande och utgör den mest fullödiga interpretation av dessa lärosatser som hittills blivit given 2).

54. Redan i Första Vatikankonciliets formulering är påvens ofelbarhet starkt begränsad 3). Den gäller endast när påven gör anspråk på att utöva sin högsta auktoritet som herde och lärare och uttrycker hela kyrkans lära i fråga om tro eller moral såsom gällande för alla troende.

55. Påven har i sista hand fått sitt uppdrag av kyrkans Herre själv och enligt hans utkorelse, liksom det var han - och icke de tolv - som gav Simon tillnamnet Kefas/Petrus. Det innebär inte att påven någonsin kan fälla avgöranden isolerad från kyrkan i övrigt, än mindre vid sidan om eller utöver den i Kristus givna gudomliga uppenbarelsen (jfr ovan, punkt 39-41). Med uttrycket ”ex sese, non autem ex consensu ecclesiae” i definitionen av den påvliga ofelbarheten 1870 hävdas endast att påvens uttalanden inte (formellt) behöver accepteras av kyrkan som helhet för att få giltighet 4).

56. Påvliga definitioner är ”irreformabla” endast som uttryck för hela kyrkans tro. Om påven skulle definiera något som faktiskt stred mot hela kyrkans tro, så vore han själv ”schismatiker” eller rentav ”heretiker” - och hade därmed faktiskt upphört att vara på-ve 5). Påvens ofelbarhet står därmed under hela kyrkans tros-medvetande, som i sin tur har allt sitt liv och all sin kraft från evangelium. Påvens uppgift är att utlägga och förkunna evangelium, det som kyrkan alltid har trott och bekänt 6).

57. Kristus själv är sin kyrkas herde (Joh 10, 1 Petr 2), Han leder sin församling genom Anden. Den helige Ande ger församlingen mångfaldiga nådegåvor. I detta sammanhang får man se herde-ämbetets nådegåva. Funktionen att vara ”herde” (Joh 21:15-17 etc) är därför något annat än ett uppdrag som förtroende- eller tjänsteman i en organisation eller ett samhälle. Här representeras i kyrkan Kristi egen ledning och auktoritet 7). De flesta kyrkor är eniga om att detta gäller ämbetets funktion i den lokala församlingen; men på alla nivåer, också på det världskyrkliga planet, måste uppdraget att ”stärka bröderna” (Lk 22:32) fungera.

 Hela tiden balanseras ”herde”-principen med kollegialitetstanken. Just i den fruktbara spänningen mellan de båda ligger lösningen på frågorna om kyrkans ledning i församling, stift och världskyrka.

58. Sådan synes oss nämligen urförsamlingens struktur ha varit. Utan att låsa oss vid alla detaljer i denna, menar vi, att just balans och samverkan mellan ”monarki, kollegialitet och demokrati” är den goda och lämpliga ordning, som genom den helige Ande en gång växte fram i kyrkan och har bevarats i traditionen. Detta mönster har återgivits i de apostoliska skrifterna 8) och är därför kanon, norm för kyrkan i alla tider.

59. Med alla oklarheter i den historiska utvecklingen från urförsamlingen in i den tidiga katolska kyrkan i minnet, finner vi det ofrånkomligt, att den nämnda universella herdefunktionen finns fungerande i gemenskapen av kyrkor i apostolisk tid - först i Petrusgestalten, sedan i viss mån också i Paulus’ apostolat 9). Vi kan inte se det som en tillfällighet att Apg skildrar evangeliets väg från Jerusalem till Rom, först med Petrus, sedan med Paulus, och att båda de främsta apostlarna med all sannolikhet blev martyrer där, i hednavärldens centrum 10). Själva faktum att Roms biskop är den ende som i dag faktiskt framträder med anspråk på att förvalta Petrus’ ämbete, vilket majoriteten bland världens kristna accepterar 11), måste också stämma till eftertanke.

60. Svenska kyrkans bekännelse utesluter inte slutgiltigt påvens primat 12). CA tiger helt om påvens ställning. De anti-påvliga uttrycken i Uppsala mötes beslut (1593) får anses som betingade av den historiska situationen.

Det påvedöme, som reformatorerna protesterade mot, var radikalt annorlunda utformat än Johannes XXIII:s och Paulus VI:s - något man bör minnas, när man ser reformatorernas kraftuttryck, Dessa protester och fördömanden har icke Petrus-ämbetet så som det fungerar i den romersk-katolska kyrkan i dag som adressat.

Vår slutsats att Svenska kyrkan eller lutherdomen överhuvud inte kan vara slutgiltigt stängd för Petrusämbetet, förvaltat av påven i Rom, synes delas av teologerna i den officiella dialogen mellan Enhetssekretariatet och Lutherska Världsförbundet l3). Där med-ges av lutheranerna att påvedömet kan fungera som synligt tecken på kyrkans enhet och accepteras som sådant av lutheranerna, om det underordnas evangelium (jfr ovan, 56) och därmed teologiskt reinterpreteras och praktiskt omstruktureras 14) - önskemål som vi alltså ansluter oss till.

61. Sammanfattningsvis vill vi understryka, att det väsentliga för oss är insikten att ”påvedömet” inte är ett slutgiltigt hinder för våra kyrkors återförening och inte får tillåtas bli det. 15) Alla möjligheter att nå enhet i sak bortom de kontroversiella formuleringarna måste prövas. Vårt förslag får ses som ett sådant försök, utan varje anspråk på slutgiltighet.


1. Jfr ”the Petrine function” i USA V,4; i USA VI Common Statement 41, Rom Cath Refl 9-12. 19, Luth Refl 12-15, 18-19. + Se även Groupe des Dombes: “Le ministère de communion dans l’Église universelle“, 1986; vidare “Biskopsämbete“, 1988, s.81-83, samt Herman Seilers exkurs däri, s.110-122. Påven Johannes Paulus II har i sin encyklika “Ut unum sint“, 1995, nr.88f och 95f inbjudit till gemensamma studier om påveämbetet.

2) Som alla andra försök att formulera kyrkans lära hör också detta hemma i en levande tradition, som ständigt aktualiserar nya sätt att uttrycka den sak som är given. Jfr USA VI, Rom Cath Refl 20

3) Se t.ex. Mansi 52, 1214 och jfr USA VI, Rom Cath Refl 14-15,30-41.

4) Se USA VI, Rom Cath Refl 16-17. Jfr härtill W Kaspers bedömning i Catholica 32 (1978) 6: Minoriteten vid Vaticanum I har i praktiken segrat genom tolkningen av ofelbarheten med Vaticanum II.

5) Påven Hadrianus II förklarade t.ex. på en synod i Rom år 869, att vid kätteri motstånd mot en påve är tillåtet. Han hänvisade då till domen över påven Honorius I.

6) Jfr resonemanget i USA VI, Common Statement 4-29, 43, 43 och parternas konklusioner i Rom Cath Refl 51: Even with regard to infallibility, we have found it increasingly difficult, as our dialogue has proceeded, to specify the exact point at which, in fidelity to our respective traditions, we are bound to disagree.” Lutheranerna talar på motsvarande sätt om ”partial agreement” (16).

7) 1 Petr 5:1ff etc.

8) Samspelet Petrus/Jakob - apostlakollegium - församling i Jerusalem, Paulus - församlingsledning - församling enligt de paulinska breven etc.

9) I detta finns visserligen också element av den senare ”patriarkala” strukturen i kyrkan antydd, en ordning som på ett annat sätt uttrycker den apostoliska ledningen av kyrkan - Jfr USA V,4,5, samt Papsttum als ökumenische Frage, hrsg v.d.Arbeitsgemeinshaft ökumenischer Universitätsinstitute (1979) 134ff (Vischer-de Vries). Det kan i sammanhanget understrykas, att frågan om Petrus-funktionen alltid är bunden till en person synes oss principiellt och teoretiskt oavgjord - med A. Dulles SJ i A Pope for All Christians? Ed P.J.McCord (1976) 54-57. 1 Clem, t.ex , eller Ignatius’ brev till romarna ger visst uttryck för den den romerska församlingens ledande ställning utan att nämna något om en romersk biskop. (Om det ö h t  fanns ett monarkiskt episkopat i Rom är osäkert - jfr W.de Vries SJ i Papsttum als ökumenische Frage 114-118 och J.F.McCue i USA V,50.)

10) Jfr Upp 18:19. Jfr USA V,15-17.

11) Även om oenighet råder vad gäller den konkreta formuleringen och den konkreta utformningen av Roms primat, accepteras detta i sak också av de ortodoxa kyrkorna. Jfr USA V,36.

12) Trots Schmalk.art. och Traktaten om påvens makt och överhöghet med de lutherska teologerna i den amerikanska luthersk-katolska dialogen enligt USA V part II.

13) Från Sverige har bl. a.prof Holsten Fagerberg, Bengt Hägglund, Per Erik Persson, Krister Stendahl och Lars Thunberg deltagit i olika omgångar och delar av den officiella internationella  luthersk-katolska dialogen.

14) Se  Malta-rapporten 66 och USA V,29, 32-41. Jfr också bidrag av J. Moltmann 251-261, H. Stirnimann 262-288, E. Schlink 304f samt W. Pannenberg 308f i Papsttum als ökumenische Frage.

15) Jfr t ex slutsatserna i USA V,41 och VI, Common Statement 58, ”Alla ...” 23-24 samt BEG 335f.