VIl. DE HELIGAS GEMENSKAP - HELGONEN OCH MARIA

62. Kyrkan är en enhet, som omspänner både himmel och jord. Skriften talar tydligt om den solidaritet i frälsningen, som råder mellan olika lemmar i Kristi kropp, och om den verksamma kraft till uppbyggande av kroppen som den helige Andes olika gåvor har. Kring den stridande kyrkan i historien står ”en sky av vittnen” (Hebr 12:1), som betygar verkligheten i Guds helgande kraft. Denna ”sky av vittnen” är emellertid inte bara ett anonymt kollektiv - utan ur hela skaran framträder enskilda, stora gestalter som bekräftar att Gud har låtit sin Ande omgestalta människor: jungfru Maria, apostlar, martyrer och bekännare, människor med olika plats och uppgifter i Guds folk, Johannes döparen och gamla förbundets heliga gestalter.

63 Förbönens solidaritet i Kristi kropp bryts inte genom döden. ”Helgonen ber för kyrkan” (Apol. 21). I kyrkan har sedan äldsta tid också funnits en ström av levande vördnad för helgonen - klart skild, när den varit riktig, från tillbedjan av Gud och bön i full mening, som endast kan ha Gud som föremål 1) Som en reaktion mot senmedeltida missbruk avvisar de äldsta bekännelseskrifterna ”åkallandet” av helgonen 2) - å andra sidan skyggar inte den svenska psalmtraditionen för att tilltala helgonen (sv ps 163:2-5, 170:3, 171:4, 485:2). Appellerandet till helgonens förbön i en bön som allhelgonalitanian i latinsk tradition är närmast av denna typ - ett intensivt ianspråkstagande av solidariteten i   Kristi kropp över dödens gräns, däremot inte bön i egentlig mening, Här uttryckes, att helgonens i döden fullbordade tro och liv har förblivande giltighet inför Gud och världen 3).

64. I frälsningshistoriens centrum, ”då tiden var fullbordad och Gud sände sin Son” (Gal 4:4), står det trons ”ja”, med vilket jungfru Maria bejakade Guds utkorelse och nåd och blev mor till Jesus, vår Herre och Gud. Maria behövde, såsom alla människor, frälsningen genom Jesus Kristus. Ändå talar Skriften inte onyanserat och stelt om detta frälsningsbehov - även om vi alla behöver räddas ur syndens och dödens välde, erbjuder oss Gud denna frälsning på det sätt honom behagar. I Gamla Testamentet hör vi om profeten Jeremia: "förrän jag danade dig i moderlivet, utvalde jag dig, och förrän du utgick ur modersskötet, helgade jag dig” (Jer 1:4f). Mot denna bakgrund kan man förstå Gabriels hälsning till Maria som ”den benådade” (Lk 1:28, jfr 1:30). För att kunna säga sitt avgörande ja till Guds ord i tron, måste Maria vara förberedd genom Guds utkorelse och nådens verk. Den kristna traditionen har häri allt tydligare sett implicerat, att Maria redan när hon ”kallades” till det liv som hon skulle leva som jungfru och Kristi mor, också samtidigt ”frälstes” med tanke på honom som hon skulle föda. Att hon också under sitt konkreta liv levde utan synd, motsäger på intet sätt nytestamentlig tro - det finns inget som a priori säger att en kristen måste synda efter sitt dop, sin ”rättfärdiggörelse” 4).

 Dogmen om ”Marias obefläckade avlelse” från år 1854 utgör alltså en kyrkans tolkning av vad Nya testamentet säger om Herrens moder - exegetiskt inte en i sig nödvändig tolkning, men en möjlig tolkning, som inte heller motsäger det bibliska vittnesbördet i dess helhet. Av förtroende för den sanningens nådegåva som Gud lovat sin kyrka bejakar vi denna dogm. ”Utan synder buren är Den all världens synder bär...” (Sv ps 112:3) 5).

 65. Med den katolska kyrkan bekänner vi, att Maria under hela sitt liv förblev jungfru (semper virgo), som tecken på den totala hängivenhet för Gud som hon kallades till 6). Om Marias livslopp vet vi f.ö. inte mycket - men kristenheten har i alla tider varit övertygad om att hon, som den främsta bland de troende och kyrkans förebild, i sin död 7) vann den seger som är efter Kristi löfte: delaktigheten i Kristi, hennes sons, död och uppståndelse, evigt liv, För att förstärka det eskatologiska hoppet i hela dess vidd proklamerade Pius XII 1950 dogmen att Maria ”med kropp och själ upptagits i den himmelska härligheten”. Denna dogm kommer i ett nytt ljus, om man - som mycken modern ”dödens teologi” - inte mekaniskt åtskiljer döds- och uppståndelsedag. Det som proklamerats om Maria gäller egentligen alla kristna: döden själv är genomgången till uppståndelsen och härligheten i livet med Kristus.

66. Vi har med dessa punkter velat återge innebörden i de två kontroversiella mariadogmerna och argumentera för uppfattningen att de icke strider mot Skriften 8). Vi bejakar dem med ovanstående tolkning, i medvetande om att de som isolerade marianska utsagor inte står i centrum för det katolska trosmedvetandet 9) .


1) Andra konciliet i Nicea drog en klar gräns mellan vördande (doulia, veneratio), som tillkommer helgonen, och tillbedjan (latreia, adoratio), som bara tillkommer Gud och Kristus, För Maria präglades uttrycket hyperdoulia.

 2) Stora katekesen. Bek.skr. s. 391, Apol Bek.skr. s 247. CA XXI och kommentaren i Apol. är dock främst riktad mot kravet att åkalla helgon, inte mot möjligheten att göra det - jfr BEG 266f och 276f.

 3) Jfr härtill BEG 269-272, 275-278, 280. +  Se även “ Church and Justification / Kirche und Rechtfertigung“, 1994, nr.291-296, dvs. kapitlet om “Sanctorum Communio“. För övrigt finns här en utveckling inom Svenska kyrkan med allt fler Mariastatyer, -ikoner osv. i kyrkorummet, och med ett visst vördnadsbetygande för helgonreliker t.ex. i Uppsala domkyrka och Vadstena Blåkyrka.

4) Tvärtom förutsätter en viss strömfåra i nytestamentlig tradition snarast motsatsen som det normala (1 Joh 3:5f etc).

5) Beträffande Luthers bejakande av den obefläckade avlelsen, se W. Tappolet, Das Marienlob der Reformatoren (1962) 29-30.

 6) Detta som är luthersk bekännelse enligt Schmalk. art. 1,4  (”pura sancta semper virgo” i den latinska texten) och Konk.form (Bek.skr. s. 626, 636) - jfr härtill BEG 64 -  motsäger inte de ställen i evangelierna där det talas om ”bröder” och ”systrar” till Jesus. Dessa termer har i den nytestamentliga miljön ofta en vidare innebörd. Se nu också Mary in the New Testament (1978) 65-72, 292 (från den amerikanska katolsk-lutherska dialogen), som  redogör nyktert för vad texterna säger tolkade enligt historisk-kritisk metod, med konstaterandet, att varken sempervirginiteten eller virginitatis in partu (eller post partum), dvs att Maria födde Jesus utan att förlora sin fysiska jungfrulighet (läres i Konk.form. Bek.skr. s 626, 636), kan vare sig bevisas eller motbevisas utifrån NT (däremot slår man fast, att Mt och Lk lär Jesu konception utan mans medverkan, virginal conception).

7) Dogmen 1950 förutsätter inte något annat än att Maria dött en naturlig död.

8) Ang Luthers ställning till Marie upptagande i himmelen se Tappolet, Marienlob 55. Se även M. Thurian, Mary, Mother of the Lord, Figure of the Church (1963, eng. övers. av franskt original) 197. För bedömningen att luthersk-katolsk enhet kring dessa dogmer är möjlig jfr BEG 65.

9) Jfr Ekumenikdekretet, 11, om hierarchia veritatum.