VIII. DÖDEN OCH DET EVIGA LIVET

67 Den kristnes död är en fullbordan av den sakramentala ”döden med Kristus” i dopet (Rom 6:3 ff), samtidigt som vi erfar döden som något som ”drabbar” oss 1).

I döden möter vi Gud, han som själv är ”en förtärande eld” (Deut 14:24, Hebr 12:29) och vars närvaro kräver ett människans ”ja” utan reservationer. När katolsk lära talat om döden som en ”renande” process 2), uttrycker det övertygelsen att den som dör ”i Kristus” verkligen når den eviga fulländningen, eftersom Gud i döden kan ”bränna bort” den ofullkomlighet som kan prägla människors ”ja” till Guds kärlek i Kristus 3). Detta sätt att tala om döden medges av Apologin 4).

68. Eftersom samhörigheten i Kristi kropp inte bryts genom döden, och eftersom ”kärleken inte känner några gränser” (Aulén), är den kristna grundattityden vid en människas död: överlämnandet av denna människa åt Guds barmhärtighet, förbönen. Att den efterreformatoriska traditionen, trots bekännelseskrifterna  5), ofta präglats av skepsis mot eller rentav avvisande av förbönen för de döda, har betytt ett utarmande av den kristna hållningen inför döden. Kyrkans uppgift att ge ord inte bara åt människors tro utan också åt deras ordlösa tystnad och sorg måste här få en förnyelse av gudstjänsten till följd, så att Svenska kyrkans liturgi, också vid livets gränser, får proklamera påskens mysterium och trons och bönens makt - den förbön som bärs av den ”seger som har övervunnit världen: vår tro.” (1 Joh 5:4).


1) Detta synes vara den existentiella ”motsvarigheten” till vad döden är enligt en tanke som också finns i Svenska kyrkans tradition: ett förblivande ”syndastraff”, också för den troende. (”du som för syndens skull låter människor dö och varda jord igen”, Begravningsmässan, etc).

 

2) I folkfromheten har ”skärselden” ofta framställts mytologiskt och lösts från själva döden, Den har också ofta framställts som ett slags komplement till den en gång för alla vunna försoningen med Kristus, en botgöring för synder man aldrig gjort bot för i livet. Den reformatoriska kritiken av ”skärseldsläran” satte in i synnerhet på den punkten och var mycket berättigad. (Se t.ex. Schmalk.art, Bek.skr. s.316).

3) Jfr 1 Kor 3:13:15

4) Apol., Bek.skr. s.219.

5) Apol., Bek.skr s. 286. Jfr En liten bönbok i 1937 års psalmbok, bön nr 178, samt flera böner i Att bedja i dag (1970).

+  Denna fråga har för övrigt ännu inte behandlats utförligt i dialogerna.