|
FKE:s historia |
FKE bildades den 23 november 1965 hos Jesu Moder Marias Systraskap i Malmö under medverkan av bl.a nuvarande biskoparna Biörn Fjärstedt och Martin Lind (då gymnasist), f. Caesarius Cavallin, numera Östanbäck, f. Ingmar Svanteson, numera Tomelilla, P. Andreas Rask OSB, vid sin död i oktober 2001 munk i det bayerska klostret Niederaltaich, i reaktion mot den förstelnade officiella svenska ekumeniken som inte ville öppna sig för ett romersk-katolskt medfirande av fyrtioårsminnet av Stockholmsmötet under Nathan Söderbloms ledning. Det fanns då fem års förhistoria: Hösten 1960 kom informationen från Fr. Arthur Kreinheder, USA, till hans gamla Laurentiistiftelse (bl. a Lennart Lundström) om den tyska Sammlung med den kände kämpen från Bekännelsekyrkan,. Kielprosten Hans Asmussen i spetsen, och bildandet av Bund für evangelisch-katholische Wiedervereinigung i Tyskland med den evangeliske pastor Max Lackmann som ett drivande namn. Några av oss studenter hakade på med entusiasm, tog kontakt med Bund och inbjöd hösten 61 Max Lackmann att föreläsa i Uppsala och Lund, vilket vållade rabalder på en hel del håll, bl. a irriterade mer anglikanskt och ortodoxt orienterade högkyrkliga. Vi fann i dessa kontakter också, att den svenska situationen med bevarad apostolisk succession i Svenska kyrkan och med en kristenhet som inte var tudelat evangelisk-katolsk utan tre eller fyrdelad (med frikyrkligheten till att börja med och alltmer östkyrkorna som mycket starka inslag) var ganska olik den tyska. Så blev inriktningen från början bredare än Bunds men kontakterna fortsatte och intensifierades, när vi informerades om den ekumeniska modell som kardinal Jaeger föreslagit och som skulle innebära, att evangeliska präster skulle integreras i romersk-katolskt sammanhang utan att lämna sina evangeliska landskyrkor. I det arbetet gick vi in från 1972 med en svensk tillämpning. Det innebar i viss mån att den breda opinionsbildningen som passade bra in i den ekumeniska entusiasmen i Andra Vatikankonciliets spår och som också kunde anknyta både till 68-andans uppbrottsstämningar i förhållande till gamla strukturer och till 70-talets karismatiska väckelse kom att skjutas åt sidan för ett mycket detaljerat och intensivt arbete med den ekumeniska modellen. I samband därmed bildades den inre gemenskapen FKE-G(emenskap) 1972-73 med ett särskilt prästkollegium som skulle förberedas för den integration man hoppades på. Hela tiden informerades kyrkoledningarna på ömse håll noga om vad som var på gång och följde det som skedde med en blandning av spänning och ängslan. När biskop Brandenburg tillträtt kring årsskiftet 1977-78 ville han dock få ett avgörande till stånd och bad att få överlämna modellen till dåvarande Enhetssekretariatets bedömning (där hade den preliminärt lagts fram tillsammans med tyskarnas, bl a vid ett besök av en delegation med bröderna Caesarius o Lars Cavallin från Sverige i maj 1973 i audiens för kardinal Willebrands). Samtidigt lades modellen fram för biskopsmötet i Svenska kyrkan. Hösten 1979 kom beskedet från biskopsmötet, att man inte bedömde tiden vara mogen för förverkligandet av modellen. Efter årsskiftet 1980 överlämnade biskop Brandenburg vid ett personligt besök i Östanbäcks kloster Enhetssekretariatets första svar som bestod av en rad motfrågor som man ville få bearbetade för att man skulle kunna gå vidare med tanke - alltså inte i något fall ett principiellt avvisande. Men det visade sig då att den storm som i en nyårspredikan 1979 blåsts upp mot högkyrkligheten av Stockholmsbiskopen Ingmar Ström kommit många av FKE-G:s medlemmar att vackla i sin tro på det meningsfulla att fortsätta med att arbeta på Svenska kyrkans återförening med moderkyrkan. För åtskilliga blev den personliga konversionen ett alltmer närliggande perspektiv. Efter brottningar kring frågor om ett fortsatt arbete med modellen uttalade biskop Brandenburg som sin personliga mening att det inte längre vore meningsfullt i en situation där Svenska kyrkan alltmer syntes avlägsna sig från den katolska. Han ställde FKE-G inför utmaningen att i stället återgå till FKE:s ursprungliga arbete för en bredare opinionsbildning inom Svenska kyrkan i katolsk riktning - och uttalade samtidigt sin öppenhet för ett mottagande av dem som ville bli romerska katoliker, ev. i någon mer korporativ form. Det ledde till enskilda konversioner bland medlemmarna, till övergång in corpore från två anslutna kommuniteter och till att FKE-G som sådant anhöll om att registreras som en romersk-katolsk organisation med öppenhet för medlemmar som stannade kvar i Svenska kyrkan - beslut togs om detta 1982, först i Linköping sedan i Uppsala. I denna process kom FKE-arbetet att i stor utsträckning vila. Så småningom konstaterades, att den dubbla organisationen var alltför komplicerad och knappast aktuell och 1990 beslöts att den yttre organisationen FKE skulle upphöra och dess namn övertas av den katolska organisationen FKE-G, vars rutiner för rekrytering av medlemmar samtidigt skulle mjukas upp. Samtidigt började försök att aktualisera en reviderad modell i anslutning till en teologisk samtalsgrupp som sedan 1990/1 regelbundet mötts i fr. a Östanbäcks kloster. Efter mötet med den nye romersk-katolske biskopen Anders Arborelius våren 1999 har FKE fått bli forum för en dialog mellan det romersk-katolska stiftet och Svenska kyrkans fria synod med angränsande grupper under respektive biskopars ledning, vars första möte ägde rum FKE:s grundläggnignsdag 2000. f. Caesarius, Östanbäcks kloster |